Daughters Of The Dust (Julie Dash 1991). Hajpen håller inte. En del fina bilder men osammanhängande och alltför teatral. Magisk realism är nog inte min bag.
Sonen (Jean-Pierre Dardenne/Luc Dardenne 2002). Kanske tidernas mest humanistiska och stillsamma hämndfilm. Väldigt slow cinema med en otroligt explosiv final.
Bush Mama (Haile Gerima 1975). Epileptiskt och icke-narrativt om fattig svart kvinna i ett rasistiskt Los Angeles. En grym film som har sina skavanker men vinner på en ilsken autenticitet och kraftfullhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar