söndag 8 januari 2017

Filmlogg jul/nyår 2016/2017.

Ricki And The Flash (Jonathan Demme 2015). Meryl Streep övertygar sådär som hårt kämpande bar-rockare i en film som desperat försöker konstruera någon slags charmig entusiasm.

Lady Och Lufsen (Clyde Geronimi/Wilfred Jackson/Hamilton Luske 1955). Denna animerade klassiker håller ännu. Betydligt obehagligare än jag mindes den.

American Sniper (Clint Eastwood 2014). Schizofren film som både vill vara patriotiskt krigshyllande och en känslig skildring av traumatiserade soldater. Välgjord men moraliskt tveksam.

Manchester By The Sea (Kenneth Lonergan 2016). Väldigt "slow cinema" där det långsamma tempot gör de emotionella urladdningarna desto effektivare. Lever ändå inte riktigt upp till hajpen.

Inherent Vice (Paul Thomas Anderson 2014). En trevlig omtitt men filmen fungerade föga förvånande bättre på biograf.

Dödslistan/The List Of Adrian Messenger (John Huston 1963). Mysmysterium vars gimmick är förklädda dåtida stjärnskådisar i cameo-roller. Kul men det håller inte hela vägen då filmen som helhet är platt.

Breakin In (Bill Forsyth 1989). Amerikansk Forsyth-film (med manus av John Sayles) med regissörens egensinniga humor intakt. Burt Reynolds gör en stilfull insats som cynisk kassaskåpssprängare med klantig ung protegé.

Hotellet (Kristian Petri 2016). Ofokuserad essäfilm om hotell som lätt spinner iväg till andra ämnen. Ändå kanske värd en titt. Finns på SVTPlay: http://www.svtplay.se/video/11699838/hotellet/hotellet-1.

Nocturnal Animals (Tom Ford 2016). Överskattad metafilm som inte alls lyckas överbrygga de olika episoderna. Amy Adams är utsökt som vanligt men det räcker inte.

Arrival (Denis Villeneuve 2016). Pretentiös scifi för vuxna. En fascinerade film där Amy Adams återigen är super, som ändå kollapsar som ett korthus. Denis Villeneuve är en briljant filmskapare som ännu inte gjort en briljant film. Superb filmmusik signerad Jóhann Jóhannsson.

 

La La Land (Damien Chazelle 2016). Inte riktigt Singing In The Rain men nästan. Troligtvis den bästa musikal som vi kommer att få se på år och dagar. Musiken och koreografin är otrolig och filmen blir bara bättre ju längre den pågår.

 

Martyrs (Pascal Laguier 2008). Våldsam och ofta vidrig fransk skräck (eller våldsporr om man så vill). Det går ändå inte att sluta titta och filmen tar en del oväntade vändningar. Ses på egen risk.

Efter Stormen (Hirokazu Kore-eda 2016). Japans stora regissör levererar återigen en stillsam djupt humanistiskt film. En film om livets resignation och stilla hopp.

 $/Den Perfekta Stöten (Richard Brooks 1971). Helrörig kuppfilm med en smart heist och sunkiga Hamburg-miljöer som inte kan skylla över bristande engagemang.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar