Lisbon Mosque.

TBT till veckan före nyår när jag befann mig i ett surrealistiskt vårvarmt Lissabon och bland annat sprang på Europas stiligaste moské efter den den i Köln.

Filmlogg vecka 25.

The War Room (Chris Hegedus/D.A. Pennebaker 1993). Klassisk "fluga på väggen" - dokumentär om Bill Clintons kampanj 1992. Ger unik inblick i amerikanskt politiskt kampanjande. Finns nu med svenskt text på SVTPlay, vilket hjälper: http://www.svtplay.se/video/9231297/the-war-room/dox-the-war-room-the-war-room.

Journey To The Far Side Of The Sun/Doppelgänger (Robert Parrish1969). Originell scifi med gott om sextiotalistisk framtidsretro. Väl värd en titt.

Lillies Of The Field (Ralph Nelson 1963). Filmen som gav Sidney Poitier en Oscar. Närmast perfekt liten film om en hantverkare som hjälper några nunnor att bygga en kyrka. Betydligt roligare än det låter.

Sayonara (Joshua Logan 1957). Marlon Brando in Japan. Föråldrad ramantiskt tragedi som är alltför såpig och exotiserande trots att den är inspelad på plats.

De Förlorade Barnens Stad (Marc Caro/Jean-Pierre Jeunet 1995). Oförglömlig steampunksorgie som är en klassiker i genren. Rätt obegriplig story men mycket att titta på.

The Case Against Brooklyn (Paul Wendkos 1958). Rätt effektiv b-film om grasserande korruption i Brooklyn. Tämligen frank och våldsam för att vara femtiotalet, även om filmen kanske inte är något att minnas. Hette Polisförrädaren i Sverige.

Filmlogg vecka 24.

Bay Of Blood (Mario Bava 1971). Excesser i fantasifullt utförda mord kan inte dölja lövtunn story. Mario Bavas visuella briljans gör dock denna proto-slasher ytterst njutbar (men moraliskt tveksam).

Mannen Med Oxpiskan (Clint Eastwood 1973). Sadistisk och konsekvent mörk western som är en av Clintans bättre och mer originella filmer. Väl värd att se om

Frances Ha (Noah Baumbach 2012). En modern klassiker som var väl värd att se om.

The Tree Of Life (Terrence Malick 2011). En modern klassiker som var väl värd att se om.

Marshland (Alberto Rodriguez 2014). Extremt välgjord spansk thriller som gör sitt bästa för att fånga känslan av ett sepiatonat 1980 på bekostnad av mordmysteriet. Fint utmejslade huvudkaraktärer gör filmen till ett hyfsat tidsfördriv.

Torre Agbar.

Torre Agbar missar väl ingen som besöker Barcelona. Denna "märkesbyggnad" är en skyskrapa som uppfördes 2005 för att bli en turistattraktion i sin egen rätt. Med sin extrema Dubai-stil märks Torre Agbar i jämförelse med resten av stadens organiska arkitektur i bemärkelsen att den verkligen inte passar in i stadslandskapet. En fantastisk byggnad som ligger på helt fel på fel plats, som ett uppsträckt finger varnande för att Barcelona riskerar att gå en framtid till mötes i stil med en gulf - resort. Torre Agbar kan så klart även ge associationer till en erigerad fallos om man befinner sig på det humöret.

Filmlogg vecka 23.

Vincent & Theo (Robert Altman 1990). Altmans underskattade Vang Gogh - biopic. Något för lång men oftast kanon.

The Last Days Of Mussolini (Carlo Lizzani 1974). En dubbad Rod Stegier är klockren som Il Duce men filmen är pratig och småtrist trots hyperrealistiska ambitioner.

That Kind Of Girl (Gerry O'Hara 1963). Au pair hamnar mitt i misogynt kvasiradikal omgivning i ogästvänligt London. Känns mest som en utdragen informationsfilm om syfilis.

Requiem For A Heavyweight/Ringmärkt (Ralph Nelson 1962). Utmärkt film om förbrukad boxares hopplösa existens. Anthony Quinn briljant som dumsnäll man utan kontroll över sitt eget öde.

Herostratus (Don Levy 1967). Ett pionjärverk inom icke narrativt filmberättande utan att för den skull vara jättebra (men med en "killer ending"). Influerade andra betydligt bättre filmer och därför filmhistoriskt intressant. Hette helt missvisande Det Sköna Livet i Sverige.

Dillinger è Morto/Dillinger Is Dead (Marco Ferreri 1969) Unik film om en man som hittar en pistol i garderoben och sakta flippar ur. Meditativ och emellanåt chockerande. En av de bättre allegoriska uppgörelserna med konformistisk bourgeoisie som har gjorts på film.

Edificio Colón.

 

Edificio Colón är utan tvekan Barcelonas mäktigaste skyskrapa. En modernistisk kontorsskrapa ifrån 1970 i brutalistisk stil med drag av futurism (plattformen på taket!), som fortfarande är mer spektakulär än den nya skyskrapor som ploppar upp i den katalanska huvudstaden.

Man on the roof.

Magnifik scen ifrån den ytterst märkliga brittiska filmen Herostratus ifrån 1967 (men påbörjad redan 1964). En pionjärfilm inom icke-linjärt filmberättande som om den inte hade gjorts kanske inte hade fått exempelvis Nicholas Roeg att prova på samma narrativa metoder. Herostratus är som film dock oftast rätt seg och en produkt av sin tid. Det tar nästan två timmar för huvudpersonen att ta sig upp på taket. Väl där blir filmen fantastisk.

Konst i lego.

Lite av en slump sprang jag under min Barcelona-semester på en utställning med lego-konstnären Natham Saway. En av de mäktigare konstupplevelserna på länge. Att bygga konstverk i lego är väl ingenting märkvärdigt tänker man tills man själv beskådar dessa statyer och tavlor gjorda av de danska plastbitarna. Visst är det bitvis kitsch, men också ofta oerhört smart och tänkvärt.

Ångest i lego. Vem hade trott att det var möjligt?

La Pedrera.

La Pedrera (eller Casa Milà som huset egentligen heter) hör till de sällsynta turistfällor som är värda varenda spänn i upptrissat inträde. Antoni Gaudis bostadshus ifrån 1912 som ser ut att röra på sig och har helmärkliga skorstenar på taket, är expansiv arkitektur av bästa sort. Ett "konstverk" som man får vara glad över står kvar med tanke på Barcelonas konfliktfyllda 1900-talshistoria. Få saker toppar för övrigt känslan att gå runt på taket och känna sig som Jack Nicholson i Yrke Reporter. En film ifrån 1975 som för alltid gjorde La Pedrera till en byggnad för evigheten.

Filmlogg vecka 22.

En Röst I Mörkret (Romolo Guerrieri 1968). Tidig giallo som undviker genrens fallgropar med för mycket kallprat. Tjusig och rapp underhållning.

The 10th Vicitm (Elio Petri 1965). Dystopi smakfullt marinerad i italiensk popart. Väldigt mycket en produkt av sin tid och inte överdrivet bra men har sina poänger när det gäller då framtida narcissistisk underhållning.

L'harem (Marco Ferreri 1967). Inte så rolig italiensk komedi om en kvinna vars kavaljerer bildar ett harem. Mest bara märkligt med ett jazzigt soundtrack signerat Ennio Morricone som främsta behållning.

Freddie 4ever.

2016 är verkligen de dödas år och alla dessa dödsfall får en att meditera över sin egen existens mitt i livets förgänglighet. Vetskapen om att jag kan ha levt halva mitt liv, ger verkligen total ångest. En man som oftast visade sig hantera denna ångest på bästa sätt var Freddie Wadling. För två månader såg jag honom göra en konsert på Rival och nu är han inte längre här bland oss. Bisarrt, märkligt och hemskt. Den musik han gjorde var ju bitvis fantastisk och det tråkiga är att jag först har börjat uppskatta den efter hans död.

Freddie Wadling var sitt öknamn till trots inget "freak". En betäckning som passade denna humoristiska, komplexa och generösa person illa, även om han själv nog gärna promotade sin udda sida för kommersiella syften. Freddie Wadlings liv var ända in till slutet kantat av tragedier, all skit som han fick utstå fanns där som en melankolisk bakgrund i hans snälla röst. En röst som nu tillhör evigheten.

Fòrum.

Några tunnelbanestationer ifrån Barcelonas centrum tar ett till Fòrum. En delvis nya stadsdel i Barcelona full av nymodernistisk arkitektur manifesterat i osedvanligt läckra höga hus. Ett måste för er som behöver en break ifrån all "modernisme" inne i stan. Helt plötsligt känns det som om man är i Rotterdam och inte i den fortfarande lätt bedagade organiska stad som Barcelona på många sätt ännu är.

 

Barbapappa?

Vad är detta? Sprang på denna vagn för sockervadd (?) när jag besökte ett tyvärr stängt nöjesfält i Barcelona (inklusive ett stäng utsiktstorn som var lockelsen med att ta sig upp i bergen).