Rhye - årets debut!

Årets bästa debutalbum (och kanske bästa skiva överhuvudtaget) står den dansk/kanadensiska duon Rhye för. Deras debut Woman låter som en lite "smutsigare" variant av Sade, inklusive extremt sofistikerade arrangemang och tidlös soul med ett lätt dansbeat. Associationerna till Sade blir än större eftersom Rhyes manliga sångare Milosh låter som en kvinna, med en nästan identisk röst som den världskända brittiska sångerskan. Rhye – Woman kan vara den bästa musik som ni kommer att höra tills ett nytt Sade - album ser dagens ljus. "A quiet storm indeed".

Staden under bordet.

Konsthallar för modern konst bjuder sannerligen på ömsom vin, ömsom vatten. Just nu visas det en massa skräp på Magasin 3 i frihamnen. Men ni måste ändå ta er dit. Charles Longs fullkomligt briljanta konstverk "Untitled" har nämligen plockats upp ifrån magasinet (det är skrämmande hur mycket konst som ligger osedda i olika institutioners magasin). Charles Long har byggt en futuristisk stad under ett bord. Kanske ska det symbolisera vad som kan finnas under ytan, som något förlorat Atlantis, utan tvekan höstens absoluta konst-måste i Stockholm.

Tikiloha!

Sakta men säkert blir Sverige lite mer av en tiki-nation. Det senaste året har det hänt en del. Institutionen Tiki Room har fått sällskap av en tiki-bar hos restaurang Grill i Stockholm: http://grill.se/dryck/, och tiki-specialisten Tikiloha har startat upp. Tikiloha bedriver sin egen importverksamhet av tiki-prylar, men du kan även hyra din egen tiki-bar hos dem. Pimpar upp vilken stel tillställning som helst.

Läs mer om Tikiloha här: https://www.facebook.com/Tikiloha.

Filmlogg vecka 47.

De Jagade (Don Medford 1971). Våldsam western som väckte censur-debatt i Sverige på sin tid. Idag är filmen främst sevärd för en extremt auktoritativ insats ifrån en Gene Hackman i högform.

I Am Cuba (Mikhail Kalotozov 1964). Episk propaganda om tiden före den kubanska revolutionen, med kameraåkningar att dö för. En av de mest hypnotiskt stilfullt filmade filmer som har gjorts.

Chronicle (Josh Trank 2012). Fejkdokumentärt om några tonårskillar som får superkrafter. Till en början originell och kul, men filmen dras ned av en ogenomtänkt sista akt.

Claire Denis ♥ Tindersticks.

Samarbetet mellan den franska filmregissören Claire Denis och den brittiska depp-orkestern Tindersticks frontman Stuart Staples måste nästan betraktas som något unik i dagens filmklimat. Ett mer kreativt och för filmerna avgörande samarbete regissör/kompositör (Stuart Staples sitter visst med i klipprummet) finns nog inte på den här sidan millennieskiftet. Claire Denis melankoliskt flyktiga filmstil matchats perfekt av Tindesticks regntunga klanger. Det har blivit sju Claire Denis-soundtrack för Tindersticks med den nya filmen Svinen inräknad. En film vars musik är skrämmande dyster, och fullt njutbar även utan de rörliga bilder som de primärt komponerats för: Tindersticks – Les Salauds.

Tindersticks övriga finfina soundtrack till Claire Denis filmer hittar ni behändigt nog i denna box: Tindersticks – Claire Denis Film Scores 1996-2009.

Merry Xmas from Nick Lowe.

Vare sig vi vill det eller ej är julen snart här. En för vuxna utan barn egentligen fullkomligt värdelös högtid som nu har blivit lite mer uthärdligare. Vår favorit britt Nick Lowe har nämligen släppt en alldeles eminent julskiva: Nick Lowe – Quality Street - A Seasonal Selection for All the Family, full av nya jullåtar signerade Nick själv, och covers på så väl kända tomtestandards som mer okända julsånger. Det här kan kanske vara det bästa julalbum som någonsin har spelats in, det låter lika fint gladlynt melankoliskt som på Nick Lowes mästerliga senaste album-släpp. Dessutom har Nick Lowe lyckats komponera något så sällsynt som en omedelbar klassisk jullåt i I Was Born In Bethlehem, en sång fullt i klass med White Christmas (eller för den delen Frosty The Snowman).

Fortfarande under strecket.

I dagens läge är Svenska Dagbladet inte mycket en dagstidning att glädjas över. Ständiga nedtagningar har inte helt otippat lett till en sämre medial produkt. Men om man bortser ifrån högkvalitativ filmkritik, är tidningens "saving grace" institutionen Under Strecket, som fortfarande finns kvar tack och lov. En helsida kvalitativ essä om nästan vad som helst varje dag. En liten föraning om att journalistikens framtid fortfarande är den fördjupning som bara riktig kunskap kan ge.

Det bästa av allt är att Under Strecket i fall ännu finns att läsa gratis på nätet: http://www.svd.se/kultur/understrecket/svd-valjer-understreckare_8448316.svd.

Home Made Comics.

Det här kan vara årets omslagsbild. Det legendariska svenska serie-fanzinet Home Made Comics kom tidigare i höst ut med sitt första nummer på tjugo år, och som pricken över i:et pryddes den fullspäckade volymen av en regnbågsspya!

Läs mer om Home Made Comics här: https://www.facebook.com/HomeMadeComics.

Hjärtat jagar allena igen.

Carson McCullers klassiska debutroman Hjärtat Jagar Allena har nyligen kommit i svensk nyöversättning. Hon kom aldrig att överträffa sin bitterljuva debut ifrån 1943 om några sorgliga levnadsöden i en liten sydstatsstad, och romanen är ett testamente över ett författarskap som kunde ha blivit något stort, men som stannade vid denna hjärtskärande historia om en dövstum mans vänskap med en brådmogen tonårstjej.

Hjärtat Jagar Allena filmatiserades förtjänstfullt 1968, och blev då väl mottagen (för att sedan falla i glömska). Se filmen om ni kan, den speciella melankoliska känslan ifrån Carson McCullers roman är intakt.

Faux Disneyland.

I den japanska staden Nara byggdes det i början på sextiotalet en rätt så skamlös kopia på Disneyland-temaparkerna, kallad för Nara Dreamland. Idag är parken övergiven, men uppenbarligen intakt. Något mer sorgligt än folktomma förfallna nöjesparker finns knappast. Ett slags dokument över förhoppningar om en lyckligare tid som flytt.

Filmlogg vecka 46.

Cold Comes The Night (Tze Chun 2013). Rätt kass b-thriller med Breaking Bad-stjärnan Bryan Cranston som en oinspirerad bad guy.

Some Velvet Morning (Neil LaBute 2013). Pratigt och misantropiskt kammardrama med en tvist (och syrligt välskriven dialog).

Brazilian Western (René Sampaio 2013). Dålig knarklangarfilm som utspelar sig i 80-talets Brazilia. Konstigt nog ser alla ut som nutida hipsters i denna likgiltiga film.

Workers (Jose Luis Valle 2013) Originell mexikansk film om två hunsade arbetare i Tiujana. Episk känsla i diskbänksrealismen, och med en välgörande underfundig humor. Vi får hoppas att filmen får svensk distribution.

Hotell (Lisa Langseth 2013). Gruppterapigrupp tar in på hotell för att låtsas vara några andra än de är. Lite ojämnt ibland men filmen tar sig mot slutet.

Breathe In (Drake Doremus 2013). Svartsynt drama där en familjefar attraheras av familjens utbytesstudent. Ingen upplyftande film direkt, men rätt bra om livslögner i suburbia.

The Human Scale (Andreas Dalsgaard 2012). Intressant dansk dokumentär om det viktiga med att ta hänsyn till folkliv och fotgängare i stadsplanering.

Traitors (Sean Gullette 2013). Spännande om en marockansk punk-tjej som börjar smuggla droger för att få cash. Feministiskt driv och en nyanserad bild av livet i dagens Marocko som bonus.

The Pruitt-Igoe Myth (Chad Freidrichs 2011). Dokumentär om ett ökänt "public housing"-projekt i Saint Louis som revs ca 20 år efter att det hade byggts (och fick fungera som en metafor för det problematiska offentliga bostadsbyggandet i USA). Intressant om hur goda intentioner misslyckas pga dålig planering och ointresse ifrån de styrande.

Återträffen (Anna Odell 2013). Första delen av filmen där Anna Odell iscensätter den klassåterträff hon inte fick gå på är stark, tyvärr är filmens andra del alltför mycket meta.

Detropia (Heidi Ewing/Rachel Gady 2012). Docu om livet i dagens Detroit. En hel del intressanta livsöden, men kanske alltför fragmentariskt emellanåt.

Mother Of George (Andrew Dosunmo 2013), Väldigt vackert filmat om nigerianska invandrare i New York. Den simpla storyn håller inte hela vägen, men filmen ger en fascinerande inblick i den nigerianska diasporans liv.

Child's Pose (Calin Peter Netzer 2013). Rumänsk film om en mor som gör allt för att skydda sin vuxna son ifrån bieffekterna av en smitningsolycka där en pojke dött. Mycket prat - men också flera väldigt starka scener.

Svensk film som terapi.

Anna Odells debutfilm Återträffen har hyllats överallt, men jag var inte enbart positiv. Första delen av filmen som skildrar den fiktiva klassåterträff som regissören i verkligheten inte fick gå på, är mycket stark. Det blir svidande obehagligt när gamla oförrätter kommer upp till ytan, eftersom folk lätt halkar ned i sina roller ifrån skoltiden. Filmens anda halva som är mer meta, och visar hur hennes klasskamrater kunde ha agerat om de skulle ha fått se filmen, känns inte lika lyckad. Det blir lite konstruerat, även om enskilda scener fungerar även här.

Om det är något som Återträffen skulle ha vunnit på, är kanske lite mer filmisk känsla i det ofta fantasilösa fotot. Desto mer cineastisk feeling finns det i höstens andra svenska terapi-film, Lisa Langseths andra film Hotell, om en terapi-grupp som tar in på hotell för att låtsas vara några andra än de egentligen är. En bisarr variant av beteendeterapi som får oväntade följder. Det blir ibland lite trevande berättarmässigt men filmen tar sig mot slutet. Hotell har en underfundig humor som gör den till en bättre film än den något för stela Återträffen.

Alternativa filmposters - nu som bok.

Filmaffischer var definitivt bättre förr när en films poster inte nödvändigtvis behövde prydas av ett uppsnofsat studio-fot på filmens stjärnor. Å andra sidan frodas idag en slags subkultur där filmer får nya (och ofta bättre) affischer signerade hängivna fans. Fantasifulla posters som kan vara skapade för lokala filmfestivaler/visningar, eller bara för det egna nöjets skull.

Matthew Chojnacki har samlat tvåhundra av dessa egengjorda filmaffischer ifrån hela världen i den lyxiga presentboken Alternative Movie Posters. En given julklapp till alla filmintresserade.

Läs mer här: http://matthewchojnacki.com/?page_id=369.

Alessis julgranskulor.

Vare sig vi vill det eller ej, är julen snart på intåg. Vad passar då bättre än att pimpa din julgran med Alessis coola julgranskulor? Så här i vuxen ålder är det sannerligen Alessis roliga julprydnader som gör att julhögtiderna fortfarande känns som något lite extra.

Filmdagar på Arkitekturmuseet.

Imorgon torsdag startar en tre dagars filmfestival på Arkitekturmuseet (eller Arkitektur och designcentrum som museet numera heter). Filmprogrammet är minst sagt imponerande, med både spelfilmer och dokumentärer, kopplade till arkitektur och stadsbyggnadsfrågor. Förhoppningsvis blir det här en ny institution i film-Stockholm, även om krocken med Stockholms filmfestival kanske inte är den ultimata timingen.

Läs mer här: http://www.arkdes.se/program/filmfestival/.

Kristen dricks?

Roligast på internet idag måste vara den här dricksen som en servitris i Washington DC fick av ett äldre kristet par. På baksidan av vad som såg ut som en tiodollarssedel, blev hon erbjuden något i deras tycke bättre än flyktig monetär tillfredsställelse. Läs hela storyn här: http://dailyoftheday.com/no-this-is-not-an-okay-tip-to-leave/.

Filmlogg vecka 45.

Apans Dröm (Marco Ferreri 1978). Havererad pratig auteur-film om ett framtida dystopisk New York. Innehåller dock en "kreativ" användning av King Kong.

Snabba Cash II (Babak Najafi 2012). Betydligt bättre än den överskattade första Snabba Cash-filmen. Trots det känns det mest som ett mellanspel inför trilogins avslutande del.

Computer Chess (Andrew Bujalski 2013). Hyllad lågbudget-film om en turnering för dator-schack i 80-talets gryning. Inte speciellt bra, mest ofräscha skämt på nördiga kufars bekostnad.

Grand Central (Rebecca Slotowski 2013). Starkt fransk kärleksdrama om inhyrda arbetare på ett kärnkraftverk. Visuellt vass med klara Claire Denis-vibbar, och ett njutningsfyllt soundtrack signerat den nya filmmusikfavoriten ROB: Various Artists – Grand Central (Bande Originale du Film).

All About The Feathers (Neto Villalobos 2013). Småkul komedi ifrån Costa Rica om en säkerhetsvakt och hans tuppfäktnings-tupp.

Parkland (Peter Landesman 2013). Välgjord historielektion om vad som verkligen hände i Dallas den dagen då John F Kennedy mördades. Bygger enbart på verifierade fakta, och ställer därför en del obesvarade frågor.

Sex, Drugs & Taxation (Christoffer Boe 2013). Dansk biopic om vänskapen mellan de båda skitstövlarna, skattepopulisten Mogens Glistrup och charter-magnaten Simon Spies. Filmen har sina stunder, men ägnar sig för mycket åt ett frossande i Simon Spies ökänt sexmissbrukande livsstil.

Kärlekens Hus (Max Ophüs 1950). Episodiskt om kärlekshistorier i förra sekelskiftets Wien. Banbrytande på sin tid - idag en hopplöst föråldrad film.

Det Händer Bara Andra (Nadine Trintignant 1971). Briljant sorglig film om ett par som förlorar sin nyfödda dotter. Catherine Deneuve och Marcello Mastroianni är helt makalöst bra som föräldrarna.

This Is Martin Bonner (Chad Hartigan 2013). Standard-indie om en frisläppt fånge och hans godhjärtade övervakare. En simpel verklighetstrogen story som enbart utmärker sig genom några fina bilder ifrån Reno

En utgrävning av framtiden ifrån gårdagen.

Den urbana teoretikern Mike Davis klassiska historik över Los Angeles som modernitetens dystopia har nu nästan tjugofem år på nacken, men Los Angeles Utgrävning Av Framtiden är en nyttig påminnelse om att man ibland ska plocka upp gamla böcker antikvariat/bibliotek. Någon bättre studie över änglarnas stads historia fram till Rodney King-upploppen har nog aldrig skrivits. Det är en utspädd storstad som präglats av rasism, rå kapitalism, och självgodhet, samtidigt som staden har en nästan mytisk lockelse på folk som aldrig satt sin fot där. En paradox som förklarar varför vi fortfarande fascineras av Los Angeles (även om staden kanske gör sig bättre som idé än i praktiken).

Mike Davis bok gavs ut på svenska av lilla Arkiv Förlag 1997, men finns fortfarande att köpa i deras webbshop. Läs även Slum Världens Storstäder, Mike Davis drabbande skildring av världens slumområden. Också den utgiven av Arkiv Förlag.

Fuck You, Fuck You Very Much.

Sverige var under 90-talet på tok för litet för en extrovert stjärna av Leila K:s kaliber. Något som med fullkomlig tydlighet framgår i den legendariska dokumentärfilmen Fuck You, Fuck You Very Much ifrån 1997. Där dokumenteras inledningen på Leila K:s fall ifrån sin upphöjda popstjärna-position (även om det var hennes producent Denniz Pops död i cancer som slutligen knäckte henne), med ett skandalöst uppträdande på Grammisgalan som epicentrum. Dokumentären är ett osminkat personporträtt, och en skildring av en tid när det ännu inte var helt okej att sticka ut.

Trevligt nog finns Fuck You, Fuck You Very Much att se på YouTube.

(Inte hela) historien om Leila K.

Titeln på den här boken om Leila K är en aning missvisande. Det rör sig inte om hela historien om den skandalomsusade svenska artisten, Leila K:s karriär tecknas rätt fragmentariskt, istället är det berättelsen om författaren/producenten Petter Wallenbergs försök att spela in ny musik med Leila K som tar upp större delen av sidutrymmet. Det är en både fin och sorglig story, Petter Wallenberg försöker via musiken får in sin vän Leila K på rätt spår, men det blir inte lätt när det rör sig om en människa som befunnit sig utanför det ordnande samhället så länge, och inte heller är psykiskt frisk.

Mycket kunde nog ha gått annorlunda för Leila K om hon hade haft rätt människor omkring sig, fått hjälp i sin ungdom med sin adhd-diagnos, eller helt enkelt sluppit den svenska jantelagen. Under 90-talet var Leila K en storsäljande artist i hela Europa, men i sitt hemland blev han baktalad och blåst på stålar. Något att ha i baktanke nästa gång som ni drar en Leila K - anekdot.

En podcast om Palmemordet.

Hur kunde jag ha missat att det sedan januari i år finns en podcast om Palmemordet? På Palmemordspodden: http://palme.libsyn.com/, diskuteras teorier, eventuella gärningsmän, spåruppslag, och en massa annat (inte bara med anknytning till Palme) med en väl utvald gäst. Någon kuffig privatspannar-pod är det inte, så alla med ett minsta intresse för Palmemordet måste ge den här podcasten en chans.

Shake Me Pistol.

Frontmannen för den utmärkta än så länge osignade bandet Bon Death flyger nu solo. Under det en aning kufiska namnet Shake Me Pistol kan vi i den närmaste framtiden förvänta oss en stadig ström av nya låtar (och förhoppningsvis ett album). Videon till första låten ifrån Shake Me Pistol är verkligen tjusig i all sin enkelhet. Det finns även en visuell briljans i det här projektet.

Apokalypsen som diorama.

Den amerikanska konstnären Lori Nix har spenderat en mindre evighet på att skapa dioramas med apokalyps-tema. Först har hon noggrant byggt upp miniatyrmiljöerna i tittskåpen, för att sedan demolera dem. Resultatet blir en omisskännlig känsla av en förödande katastrof. Imponerande är det minsta som man kan säga om hennes dioramas.

Läs mer om Lori Nix här: http://www.lorinix.net/index.html.

Lori Nix geniala diorama - projekt finns nu dokumenterat i boken The City.

Filmlogg vecka 44.

Blue Sunshine (Jeff Lieberman 1978). Effektiv thriller där en ondsint variant av LSD får folk att tappa håret och bli våldsamma. Originell och oförutsägbar.

That'll Be The Day (Claude Whatham 1973). En av de första filmer som cashade in genom att erbjuda stiliserad nostalgi. Ung arg man glider planlöst runt i den sena 50-talets England i en film som mestadels går på tomgång.

Stardust (Michael Apted 1974). Vassare uppföljare till That'll Be The Day där huvudpersonen blir popstjärna. En film full av hedonism och spektakulära scener, men ändå mest känns som en alltför schematisk genomgång av rockmusikens utveckling under sextiotalet.

Dags för Stockholms filmfestival - några tips.

På onsdag startar Stockholms filmfestival för en och en halv veckas filmfrossa. Med nästan femtonårs festivalbesökande bakom mig är jag en riktig veteran när det gäller denna Stockholms-institution som sannerligen gör novembermörkret mer uthärdligt. Här nedan kommer några tips på hur dina festival-dagar blir optimala.

* Se minst fyra-fem filmer. Det obligatoriska festivalkortet kostar mer än tvåhundra kronor, så om du bara tänker se två filmer blir det en dyr bio-upplevelse.

* Undvik filmer som ändå kommer att gå upp på bio - grejen med en filmfestival är att se filmer som du kanske aldrig annars skulle ha sett.

* Skippa så kallade europuddingar - europeiska samproduktioner som ofta är rätt kassa.

* Se upp för filmer av svenskar som har fått göra film i USA. Ingen svensk regissör har ännu levererat en bra film i det amerikanska filmklimatet.

* Var medveten om att lågbudget inte behöver betyda bra film - utan lika väl kan vara pratig amatörism.

* Ta beskrivningarna i programmat med en nypa salt, läs på själv med hjälp av nätet, och nu kan du se trailers på festivalhemsidan, vilket ger en någorlunda idé om vilken typ av film det är.

* Försök se filmer ifrån så många olika världsdelar som möjligt.

* Om du ser flera filmer samma dag, kom ihåg att planera in tid för matintag.

* Se inte mer än tre filmer per dag - även den totala filmfrossan kan bli för mycket ibland.

* Var utvilad.

* Lämna biosalongen om en film är tråkig.

* Kaffe är bästa receptet mot att somna i biofåtöljen, men drick inte för mycket (då måste du lämna salongen ändå av helt andra orsaker).

Maniac Remade.

Maniac är en slasher-film ifrån 1980 (som sägs vara mer ökänd än bra) som nu har fått en remake Nyinspelning av Maniac som nyligen släpptes på svensk dvd, är precis den dos obehag som ni behöver i novembermörkret. Elijah Wood spelar en udda figur som lever ensam bland skyltdockor och skalperar sina offer. Utan tvekan ger den här filmen lite välförtjänt nytt liv i den sedan länge trötta seriemördar-genren. Maniac är genuint läskig, glassigt filmad med cineastisk känsla, och förlitar sig inte enbart på sensationellt våld. Det finns ett psykologiskt djup i porträttet av filmens djupt störda huvudperson som både är trovärdig och djupt oroande.

Det bästa med nyinspelningen av Maniac är nästa det elektroniskt kyliga soundracket signerat en fransman kallad för Rob: Rob – Maniac (Original Motion Picture Soundtrack). Lyssna även på hans övriga diskografi, bra grejer!

En bok om skägg.

Den optimala skäggbloggen har nu ynglat av sig i form av en trevlig presentbok som inte helt otippat avhandlar skägg. I vår tid när skägg har gått ifrån att vara en subkultur till bokstavligt nästan bli mans egendom, är det här den bok som ni behöver om ni tar er ansiktsbehåring seriöst.