Årets tio bästa filmer på bio.

2011 blev av någon märklig anledning året då jag nästan slutade att gå på bio (bortsett ifrån Cinemateket då). Det hade en mängd förklaringar, men de främsta var väl höga biljettpriser och framförallt för mycket oväsen i biosalongerna. Det har gjort att jag allt mer har kommit att vänta in DVD - släppen, för att kunna se film ostört utan störande element som mobiltelefoner, prassel och allmänt prat i stolsraderna.

Även om jag inte har hunnit se senhöstens mest omtalade filmer, har jag i alla fall lyckats få ihop en lista med årets tio bästa filmer på bio. Den står sig rätt bra om du frågar mig (fast i övrigt var väl knappast 2011 något cineastiskt år att minnas).

1. The Tree Of Life.
2. Blue Valentine.
3. Gudar Och Människor.
4. Rio.
5. Dogtooth.
6. Brighton Rock.
7. Rabbit Hole.
8. Enter The Void.
9. Attenberg.
10. Black Swan.

Den bästa svenska icke-dokumentär som jag såg i år var Odjuret, medan årets sämsta film utan konkurrens är Norwegian Wood.

100 album du inte visste att du behövde höra #9 Images (1972).

Jag har inte sett Robert Altmans tämligen svårtillgängliga film Images ifrån 1972, uppenbarligen en Persona - homage/rip-off som inte gick hem hos vare sig kritiker eller publik 1972 (något som tyder på att det är en underskattad film som bör ses om tillfälle ges). Soundtracket till Images av John Willliams finns däremot tillgängligt på Spotify: (John Williams – Images - Original Motion Picture Soundtrack), och kan inte beskrivas som något annat än sensationellt.

Det här var i början av John Williams karriär, innan han blev känd som den traditionella filmmusikens främsta utövare. Soundtracket till Images påminner snarare om Ennio Morricone när han är som mest utflippad, eller  Bernard Hermann med en twist. Det kan kanske förklaras med att John Williams förvisso hade hjälp under inspelningen av den japanska experimentella musikern Stomu Yamashta, det är han som står för de oväntade ljudinslagen på gränsen till oväsen (dock på John Williams instruktioner).

Det här är musik som ibland är genuint obehaglig, bitvis skirande vacker, och totalt fullkomligt oförutsägbar. Synd bara att John Williams inte kom att göra så många fler soundtracks av den här typen under den fortsatta karriären.

Mildred Pierce är här.

Jag var på förhand väldigt skeptisk till Todd Haynes/Kate Winslets fem avsnitt långa TV-serie - remake av Mildred Pierce, ett klassiskt noir-melodram ifrån fyrtiotalet (med Joan Crawford som en hårt kämpande karriärkvinna med en dotter ifrån helvetet). Efter att ha sett det första avsnittet som sändes i söndags är det dock bara att kapitulera (finns att se på SVTPlay: http://svtplay.se/t/171195/mildred_pierce). Det här är den bästa TV-produktionen sedan Mad Men. Scenerna där Mildred förödmjukad tvingas börja jobba som servitris är så sorgliga och samtidigt helt briljant filmade. Om  Far From Heaven var en välgjord pastisch är det här "the real shit", Todd Haynes du är välkommen tillbaka, du måste gör film/TV lite oftare i framtiden.

Mildred Pierce sänds på söndagarna i SVT (och läggs senare tack och lov ut på SVTPlay) men jag tycker även att ni ska försöka ta en titt på den klassiska långfilmen. Snyft-melodram har sällan varit mer otäckt.

Missa inte Ficktjuven 22.45 på SVT2.

Ta en välbehövlig break ifrån alla julförberedelser och se Robert Bressons klassiska och väldigt inflytelserika film Ficktjuven ifrån 1959, som visas 22.45 på SVT2 ikväll. Utan den här minimalistiskt existentiella och krävande filmen om en ensam man som lär sig att behärska ficktjuveriet till perfektion, skulle Paul Schrader troligtvis inte ha skrivit manus till vare sig Taxi Driver eller American Gigolo. Den påverkan som Ficktjuven kom att ha med sin totala kompromisslöshet i filmberättandet och skildringen av en existentiell ensamvarg på drift i tillvaron, kom att både direkt och indirekt påverka de kommande tjugo årens filmberättande i både Europa och USA. Missa inte!

Ingen jul utan Bad Santa - se denna "julklassiker" 22.45 på SVT2 ikväll.

Julfilmer är en genre som inte direkt har producerat några klassiker (bortsett ifrån Livet Är Underbart) och de tåls knappast att se ens en tråkig juldagseftermiddag. Ett undantag finns dock, Bad Santa ifrån 2003 med Billy Bob Thornton som en alkoholiserad, kriminell, sur och väderbiten tomte. Helt hysterisk kul är faktiskt den här filmen med en av den geniala skådisen Billy Bob Thorntons paradroller, det är nästan att man önskar att han skulle ta på sig tomteskägget igen för en uppföljare.

Om ni vill ha noll mysig julstämning men desto mer skratt som får dig på gott humör utan glögg är Bad Santa ett måste. Passa på att se (eller se om) denna moderna julklassiker för dig som hatar julen ikväll klockan 22.45 på SVT2.

100 album du inte visste att du behövde höra #10 A Charlie Brown Christmas (1965).

Julmusik är som ischoklad, förbrukningstiden är häpnadsväckande kort (knappt mer än en vecka). Det finns dock undantag bland julskivorna, som faktiskt fungerar lika bra en varm dag i juli som på julaftons morgon. Pianisten Vince Guaraldis Snobben - julalbum A Charlie Brown Christmas ifrån 1965 tillhör dessa.

Vince Guaraldi fick uppdraget att komponera musiken till en jultelevisions - special med Snobben-gänget av seriens skapare Charles M. Schulz. Instruktionerna var att musiken skulle reflektera den världsberömda seriens blandning av vänlighet och melankoli. med en jul-touch givetvis.

Nog kan man säga att Vince Guaraldi lyckades över förväntan. Vince Guaraldi Trio – A Charlie Brown Christmas [Expanded] är en julskiva som inte låter som julmusik, snarare rör det sig om klassisk piano-jazz men en finurlighet som är tidlös. Precis som i fallet med Charles M. Schulz evigt älskade seriefigurer, som inte kunde fått ett bättre musikaliskt ackompanjemang till sin jul.

100 album du inte visste att du behövde höra #11 Les Granges Brulees (1973).

Jag har inte sett den franska filmen Les Granges Brulees ifrån 1973 med ikonerna Alain Delon och Simone Signoret i huvudrollerna, däremot har jag hört filmens soundtrack, signerat den ökända synt-fantomen Jean Michel Jarre.

Jean Michel Jarre – Les Granges Brûlées (Original Soundtrack) var Jean Michel Jarres första större musikaliska projekt, före miljonsäljaren Oxygene, gigantiska utomhuskonserter, och dåliga kritikeromdömen. Personligen anser jag att Jarre är en underskattad kompositör som närmast borde betecknas som ett geni. Något som den här dynamiska och udda filmmusiken gör väldigt klart. Det är bökigt och experimentellt, utan att Jean Michel Jarre förlorar blicken för melodierna bakom sina syntar. Ett tidigt och väldigt lyckat försök att göra elektronisk mer tillgänglig var soundtracket till Les Granges Brulees, så lyssna och njut!

Missa inte Avsked 21.30 på SVT2.

21.30 ikväll visar SVT2 Avsked, den japanska Oscar - vinnaren för bästa utländska film 2008 (och som jag tidigare har skrivit om här: http://thelastdetails.blogspot.com/2010/02/avsked-bast-pa-bio-just-nu.html). Avsked är en väldigt humanistisk och stillsam film som berättar om en ung man som efter sin fars död blir begravningsentreprenör i en stad på den japanska landsbygden. Det blir till en otroligt fin film om en mans inre resa och det samhälle som omsluter honom.

Missa inte Lust Och Fägring Stor 22.40 på SVT1 ikväll.

Det har varit en liten Bo Widerberg - revival den här hösten, och man behöver bara se någon av hans filmer för att påminnas om hur saknad en filmskapare av hans dignitet är i dagens Sverige. 22.40 på SVT1 i kväll har ni chansen att se hans sista film Lust Och Fägring Stor ifrån 1995. Bo Widerberg hade då inte gjort biograffilm på nästan tio år, och fick till en av sina karriärs största succéer med den här historien om en elev som inleder en affär med sin lärarinna i 1940 - talets Malmö. Den uttjatade termen "erotiskt laddat drama" har sällan passat bättre som beskrivning än här, fast intressantast är Tomas Von Brömsen i rollen som den alkoholiserade försmådda maken.

Lust Och Fägring Stor borde ha blivit en nystart för Bo Widerberg men kom istället att bli ett avslut. Två år efter filmens premiär var han död, men han gick bort med flaggan i topp - fast det är en skam för det svenska filmklimatet att han inte fick göra flera filmer under de sista åren av sitt liv.

En hyllning till Wings - mina favoriter.

I mitt förra inlägg beskrev jag Paul McCartneys 70-talsband Wings som Beatles-light. Ett lite orättvisst påstående som både stämmer och inte. För Wings är dels den logiska fortsättningen på Beatles, där Paul McCartney under de sista åren i princip var ensam musikalisk motor, Wings saknar dock hårdheten och den mer oskrubbade delen av Beatles (Beatles utan John Lennon, alltså). Till och med Paul McCartneys rock-låtar med Wings känns osedvanligt studio-tvättade, och Wings är främst en outlet för McCartneys geniala melodi-snille och förmåga till himmelsk vackra arrangemang. Personligen har jag alltid älskat Wings, även om flera av deras album är lite ojämna, Paul McCartney har ibland lidit av bristande kvalitetskontroll och en svaghet för inte alltid roliga musikaliska pastischer. Det tar dock inte ifrån det faktum att Wings spelade in några av 70-talets bästa låtar, och att Paul McCartney skrev minst lika många mästerliga sånger till sin andra grupp, som till sin första. Här nedan kommer mina favoriter med Wings.

McCartney II har aldrig låtit bättre.

I lördags spelade Paul McCartney i Globen, jag var dock inte där, en upplevelse av en hemsk konsert i samma arena 2003 höll mig borta. Däremot har jag så smått börjat lyssna på Paul McCartneys post-Beatles output igen, och knappt något av hans album låter bättre idag än det märkliga och experimentella synt-albumet McCartney II ifrån 1980. En skiva som i år har återutgivits med uppfräschat ljud och flera väldigt starka bonus-spår.

Efter att ha spelat in vad som kom att bli det sista Wings-albumet, den relativt mediokra Back To The Egg, började Paul McCartney i sin hemma-studio att experimentera med synthesizers sommaren 1979, utan någon annan baktanke än att ha kul. De väldigt produktiva solo-sessionerna skulle senare ha dokumenteras i formen av ett dubbelalbum, men skivbolaget ville ha ett enkelalbum, som senare kom att ges ut med namnet McCartney II. Följden av denna skivbolagskompromiss blev att flera starka spår hamnade som b-sidor, eller har förblivit outgivna fram till idag.

Trots att denna synt-musik då låg väldigt mycket i framkant och var betydligt knepigare än den radio-pop/Beatles-light som Paul McCartney hade gjort med Wings, resulterade inspelningarna i tre hits för McCartney (Coming Up, Waterfalls och den varje jul lika aktuella Wonderful Christmas Time) och albumet sålde även bra, fast många skivköpare lät nog McCartney II stå rätt så olyssnad. En dyster melankolisk stämning, konstiga ljud och flera instrumentala spår, samt sånger närmast uppbyggda på repetiva fraser, var nog för långt ifrån mainstream för många.

John Lennon däremot blev så inspirerad av McCartney II att han gick tillbaka till skivstudion efter en fem år lång paus och Paul McCartney har inte spelat in något bättre album sedan dess (även om det varit nära flera gånger). Än idag låter den här musiken som något ifrån morgondagen.

En intressant artikel om McCartney II hittar ni här: http://stephenbard.tripod.com/id122.html.

100 album du inte visste att du behövde höra #12 Hot Space (1982).

Bland Queens fans är visst Hot Space ifrån 1982 den absoluta hatskiva. Det går att förstå det, eftersom Queen – Hot Space är så långt ifrån gruppens patenterade bombastiskt brittiska sound som det går att komma. Istället låter Hot Space med Queens medlemmars egna ord som soundtracket till en bögklubb tidigt 80-tal, vilket säkert uppskattas mer av de som inte är devota Queen-freaks. Det är en slags vit funk, eller post-disco som Queen pysslar med här, det kostade dem deras amerikanska karriär och de mest trångsynta beundrarna vrede, men det betyder inte att det här är en dålig skiva.

Snarare bör Hot Space omvärderas. Det svänger på rätt bra och Freddie Mercury sjunger alltid som en gud. Det är inget fel på låtmaterialet heller, som alltid balanserar Queen på gränsen till det pinsamma men klarar av hopplösa odds, Queen och dansmusik låter som en dålig kombination, men efter att ha lyssnat på Hot Space önskar man att de hade gett oss mer av den varan.

Orson Welles är jultomte på Cinemateket.

Vad jag vet så har Orson Welles aldrig spelat jultomten på film, det är synd att han inte sent i karriären fick chansen att göra tomtefar i någon familjefilm, för vem passar bättre som jultomte än en överviktig Orson Welles med långt vitt skägg?

Om man vill se några av de filmer som gav den klassiska underpresteraren och Hollywood -rebellen Orson Welles världsrykte så har Cinemateket i december - januari en liten Welles - retrospektiv: http://www.sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/Aktuella-serier/?title=Orson+Welles. Ett måste för alla filmintresserade och en chans att se några av regissörens filmer på stor duk. Rent dramaturgiskt är kanske några av dem föråldrade och ibland långsamma idag, men när det gäller bildkomposition var Orson Welles en filmisk trollkarl före sin tid, mer suggestivt fotade filmer har sällan gjorts.

Vintage DeLillo.

Modernista har tagit sitt publicistiska ansvar och sett till att (världens bästa knepiga författare) Don DeLillos roman Players ifrån 1977 har getts ut på svenska med titeln Spelare. Precis som alltid hos DeLillo är det här en krävande roman som man får kämpa med lite, men belöningen för läsaren är stor. Det mest slående med Spelare är hur bra den har åldrats, bristande moral i finansvärlden, terrorism och urban alienation var uppenbarligen lika mycket i nuet 1977 som idag, eller var Don DeLillo sällsynt framsynt?

Modernista har även återutgett Don DeLillos i mitt tycke främsta roman, hans klassiska Kennedy-mordet fresk Vågen som är blandning av fakta och fiktion. Har du inte tidigare läst något av Don DeLillo är det här du ska börja.

Random snapshots from California.

100 album du inte visste att du behövde höra #13 Emotional Rescue (1980).

Min absoluta favoritskiva med den rullande stenarna är utan tvekan Emotional Rescue, Rolling Stones disco - influerade album ifrån 1980, som spelades in strax innan bandet kapitulerade kreativt och blev en nostalgimaskin. På The Rolling Stones – Emotional Rescue är det slående hur fräscht och uppdaterade med dåtidens musikaliska strömningar som gruppen är. Rolling Stones låter allt annat än trötta här och svänget är något enormt när en hungrig orkester formligen släpper alla hämningar. Synd bara att resten av bandets 80-tal blev betydligt tråkigare, Emotional Rescue blev Rolling Stones sista triumf istället för en pånyttfödelse.

Missa inte En Sydfransk Affär 22.45 på SVT2 ikväll.

En Sydfransk Affär som visas 22.45 på SVT2 ikväll har verkligen en missvisande titel. Någon speciellt romantisk film i klassik mening är det här inte, snarare rör det sig om en rätt obehaglig film om klassmässiga och patriarkalt förtryckande strukturer i dagens Frankrike. När en hemmafru (storartat spelad av Kristin Scott Thomas) lämnar sin man för en hantverkare som hon blir passionerat förälskad i, gör den den bedragna äkta maken allt för att sabotera sin före detta frus nya liv, med skrämmande konsekvenser.

Nytt Assar - album är ute nu (med gästspel av jultomten).

Eminenta förlaget Nisses Böcker har verkligen inte legat på latsidan i år med sin utgivning av Ulf Lundkvists geniala och fullkomligt originella serie Assar. Tredje Assar - albumet för i år har nyligen släppts, och i Solsken Hela Dagen besöker Assar Nollbergas utmarker och stöter där på såväl mumier som främlingslegionen. Dessutom bjuder albumet på ett gästspel av jultomten, passande nog i jultider. Tomtefar i Ulf Lundkvists tappning är dock en rätt ledsam figur som missbrukar glögg. Misantropi blir aldrig roligare än i Assar.