torsdag 30 december 2010

Årets bästa filmer.

Okey, nu är det dags att sammanfatta filmåret 2010. Den mästerliga karaktärsstudien och Los Angeles-skildringen Greenberg var utan konkurrens årets bästa film. Ingen annan film kommer i närheten, även om resten av filmerna på topp tio håller högsta klass. Däremot var det svårt att få ihop en lista med tjugo suveräna filmer som fått biopremiär, ett tecken på att det svenska bioutbudet blir allt sämre och tristare.

I övrigt kan det noteras att tre av filmerna på min tio i topp var animerade av olika typ (dator, stop-motion & lera). En genre som frodas och blir allt mer "vuxen".

Tjugo bästa filmerna på bio 2010.

1. Greenberg.
2. Toy Story 3.
3. The Social Network.
4. Den Fantastiska Räven.
5. En Profet.
6. En Enda Man.
7. Man On Wire.
8. Avsked.
9. White Material.
10. Mary & Max.
11. Cyrus.
12. Till det Som Är Vackert.
13. Till Vildingarnas Land.
14. Oskuldens Tid.
15. Gainsbourg - Ett Legendariskt Liv.
16. Brothers.
17. Ajami.
18. When You're Strange.
19. Kick - Ass.
20. London River.

När biografutbudet smalas av och alltmer riktar in sig på säkra kort, släpps fler högklassiga filmer direkt på DVD. De här tio fina filmerna som jag listar här nedan är väl värda att se och bättre än cirka nittio procent av allt som kommer upp på bio.

Tio bästa filmerna som släppts direkt på DVD 2010.

1. Bad Lieutenant: Port Call Of New Orleans.
2. Moon.
3. My Enemys Enemy.
4. Whip It.
5. The Experiment.
6. The Killer Inside Me.
7. Good Hair.
8. Brooklyns Finest.
9. The Runaways.
10. Le Donk & Scor-zay-zee.

onsdag 29 december 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #52 Love Letter (2010).

Är R. KellyLove Letter 2010 års bästa album? Mycket talar för att den här sentimentalt sliskigt briljanta smörsoul - kavalkaden av ren genialitet på högvarv är den finaste soul-musik som spelats in på år och dagar. Personligen har jag inte lyssnat på R. Kelly tidigare men Love Letter får mig att falla pladask. Vilken sångare och vilka låtar han har komponerat, klassisk soul som för den skull inte doftar nostalgi. Texterna kanske blir lite snuskiga ibland, men erotiken har som alla vet alltid varit en del av den här musikstilens DNA.

tisdag 28 december 2010

Boken om boxarna.



När det för några år sedan kom fram att falska versioner av Andy Warhols kända Brillo-boxar hade sålts för stora belopp blev det en stor skandal som hotade den nu avlidna museimannen Pontus Hultens goda rykte. Thomas Anderberg har nu skrivit Den stora konstsvindeln för att bringa ordning i oredan med lådorna. Några svar ger han inte men för fram olika motiv och hypoteser (det lutar åt ett misstag eller att Hulten ville spela en kapitalistisk konstvärld ett spratt). Dessutom berättar han hela bakgrundshistorien och för en konstfilosofisk diskussion om vad som kan betraktad som "konst". Warhols Brillos var ju exakta kopior av en produkt som redan fanns och de användes av konstnären för att ge en kommentar till konsumismen, vilket krävde en mängd staplade lådor på samma plats, men var och en för sig blev varje enskild Brillo-box till Warhol - artefakter med ett egenvärde. En intressant paradox som förklaras av en tilltagande kändiskult i konstvärlden som ofta överskuggar de enskilda konstverken.

söndag 26 december 2010

Till Colin Nutleys försvar.



Nej, jag tänker verkligen inte se Änglagård 3 och har faktiskt inte sett en enda film av Colin Nutley sedan den tämligen mediokra Under Solen för över tio år sedan (hans filmer har blivit ännu sämre sedan dess har jag förstått). Personligen så tror jag att den nya filmen om Fanny och Zac kommer att bli en relativ flopp, och det är väl välkänt att Colin Nutley nog med viss rätta är allmän driftkucku i film - Sverige.

Men en gång i tiden så gjorde han sevärda filmer med den där kända pulsen för Sverige som bara en utomstående betraktare kan ha. Speciellt Black Jack och Sista Dansen är riktigt bra filmer som hör till de bästa som har gjorts i det här landet. Skildringen av det tidiga 90-talets dansbandskultur och småstadstristess i Black Jack är smärtsamt exakt och Sista Dansen är en svartsynt fin berättelse om tävlingsdans och relationskonkurrens. Till och med Helena Bergström är bra i de här två filmerna.

torsdag 23 december 2010

Get Low.

Get Low bygger på en intressant premiss. I slutet av trettiotalet bevistade och anordnande en ensling i Tennesse sin egen begravning. Det kunde ha blivit en intressant film men Get Low är välgjort småtråkig. Det puttrar på i pensionärstakt utan att man får någon rätsida på Robert Duvalls surgubbe. Mycket snack och lite verkstad blir det när en rolig anekdot ska streckas ut till en blandning av melodram och mysterium. Filmens förmildrande omständighet är Bill Murrays insats som en pengahungrig men lakonisk begravningsentreprenör. Knappast någon välskriven roll men Bill Murray gör den välbehövligt tillbakadraget. Hans bästa insats på senare år, synd att inte filmen var bättre.

onsdag 22 december 2010

Die Welle remade in prison.

Den utmärkta tyska filmen Die Welle från 2008 om ett psykologiskt experiment i fascism hos en gymnasieklass som urartar, har nu fått sin amerikanska remake. Fast det är snarare en helt annan film utifrån samma premiss som det rör sig om. The Experiment som nyligen släppts på DVD är mer pulpig och våldsam än sin tyska föregångare, kanske för att spelplatsen här är ett fängelse. De frivilliga deltagarna i studien delas upp i fångvaktare och interner, vilket snart urartar i mardrömslik pennalism. Att den amerikanska fängelsemiljön gör djur av män vet väl de flesta men det har sällan synliggjorts så väl som här hur en inhuman interiör föder ondska även hos de mest civiliserade personer.

tisdag 21 december 2010

The Town.

Nog är det tur att Ben Afflec är en betydligt mer habilare regissör än skådis. Synd bara att han gav sig själv huvudrollen i bioaktuella The Town. Afflecs välkänt uselt klumpiga spelstil gör att filmen nästan havererar men det är tur att birollslistan är topptopp. I övrigt är The Town en hantverksskicklig kuppfilm med fina Boston - miljöer. Fans av genren får inte missa den här filmen, även om det inte bjuds inte på något nytt.

Jon Hamm gör här sin första stora bioroll efter succén med Mad Men, i rollen som en nitisk FBI - agent som försöker sätta ditt Afflecs bankrånargäng. Donald Draper spökar självklart i rolltolkning men visar även på en möjlig framtida karriär som charmig matinéhjälte när reklambyråserien når sitt slut. George Clooney bör se upp!

måndag 20 december 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #53 A Sunflower At Christmas (2004).

The Pearlfishers – A Sunflower At Christmas är den finaste julmusik som du aldrig har hört. I en mer rättvis värld borde skotska bandet The Pearlfishers (ledda av låtskrivargeniet David Scott) vara minst lika stora som Belle & Sebastian, men istället får de finna sig i att vara en grupp vars album inte ens recenseras i de flesta tidningar. Gruppens julskiva från 2004 ligger i linje med bandets sensibilitet där de har hämtat det finaste mest och sorgsamma ifrån Beach Boys, även om Pearlfishers känns mer hemma i vinterns melankoli än i sommarens glädjerus. Låtarna på A Sunflower At Christmas är sådana exakta små popmästerverk att man som lyssnare bara kapitulerar. Det här är julmusik som du kan lyssna på året om och som inte tvingar på dig några ofrivilliga tomtevibbar.

Fotnot: Kolla gärna upp resten av Pearlfishers katalog här: The Pearlfishers. Den mest fantastiska popmusik som du troligtvis aldrig har hört.

söndag 19 december 2010

Den amerikanska drömmens slut.

Det fanns en period för ca fyrtio år sedan när den amerikanska drömmen i princip var en realitet för de flesta av landets invånare. Med starka fackföreningar i ryggen kunde även många arbetare bo i villaområden och uppleva en social trygghet. Den gängse uppfattningen är att slutet för denna utopi kom under Reagan-åren men den amerikanska arbetarklassens nedgång inledes redan på 70 - talet, vilket en ny bok, Staying Alive av Jefferson Cowie redovisar för.

Det hade inte behövt bli så. Väldigt progressiv och fackföreningsvänlig lagstiftning var uppe för behandling under den andra halvan av sjuttiotalet. En kombination av starkt konservativt motstånd och ointresse ifrån den med rätta utskällda presidenten Jimmy Carter gjorde denna andra "nya deal" till en förlorad möjlighet. Något som idag få känner till men som den väldigt läsvärda Staying Alive lyfter fram i ljuset (att den amerikanska arbetarklassen delvis röstade emot sina egna intressen på grund av sociala/kulturella värderingar är mer välkänt, men är en tragedi som det tåls att påminnas om).

lördag 18 december 2010

Stockholmsnatt vol 2.


Osäker på vad ni ska ge bort i julklapp? Ett säkert tips är den självbetitlade samlingsvolym två av Sveriges bästa serie Stockholmsnatt (volym ett heter This is Stockholm). Den här hysteriskt roliga serien som hyllar, driver med och kommenterar storstadens hipsterkultur är smart humor av bästa märke för den tänkande människan.

Nya serierutor av Stockholmsnatt publiceras varje fredag i Svenska Dagbladet men går även att läsa gratis på seriens hemsida/blogg: http://stockholmsnatten.blogspot.com/ (där det för övrigt även går att köpa snygga T-shirts med seriefigurerna som motiv).

fredag 17 december 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #54 Sign, Sign (2007).

Vad har hänt med Isolation Years? Det har varit tyst om Sveriges kanske mest underskattade band sedan fjärde skivan Sign, Sign släpptes (och floppade trots fin kritik) 2007. Isolation YearsSign, Sign visar hur mycket denna melankoliskt melodiska samling musiker har en förmåga att skapa otroligt fin musik med ett stråk av vemod kopplat till deras frikyrkobarndom (Isolation Years är dock verkligen inget kristet band). Låtarna är av klassiskt snitt, texterna vassa och arrangemangen traditionella men aldrig förutsägbara. Det här är egentligen kanske rätt traditionell musik men absolut bland det bästa av sitt slag.

torsdag 16 december 2010

Överdosering av Pauline Kael.


Upptäckte just den här fantastiska hemsidan http://web.archive.org/web/20061022083014/www.geocities.com/paulinekaelreview, där Pauline Kaels alla korta filmrecensioner för The New Yorker finns samlade. Pauline Kael var främst under 70-talat en beundrad och fruktad recensent som högljudd kritiserade Clint Eastwood, hyllade filmer som ingen annan gillade och de facto gnällde på de "New Hollywood" - filmer som vi idag håller så högt. Att läsa filmrecensioner av någon som inte alltid har samma smak som en själv kan vara väldigt givande (Kael sågar några av mina favofilmer som The Gambler och Kungen av Marvin Gardens, vilket får mig att både bli sur och nyfiken). Dessutom är hennes recensioner en påminnelse om en tid när själva filmkritiken nästan var en konstart i sig med sina egna fixstjärnor som vågade vara obekväma.

tisdag 14 december 2010

The Killer Inside Me på svenska.

Ju mer jag tänker efter, desto mer gillar jag filmatiseringen av The Killer Inside Me som väl borde ha släppts på DVD nu? Filmen är extremt trogen Jim Thompsons litterära förlag från tidigt 50-tal och är så nära en ren visualisering av en lysande (och provocerande) roman som du kan komma.

För ett par år sedan gavs även The Killer Inside Me för första gången ut på svenska med titeln Mördaren i mig. Det är en mycket förtjänstfull översättning men jag undrar varför Modernistas pulp-serie bara stannade vid fyra titlar (varav en är James Crumleys genre-mästerverk En sista riktig kyss)? Jag vill har mer bortglömd och högkvalitativ "skräplitteratur" på svenska nu genast.

måndag 13 december 2010

Missa inte Återstoden av dagen 22.30 på SVT1.

Missa inte Återstoden av dagen från 1993 som visas 22.30 i kväll på SVT1. Ett tungt och imponerande drama som är betydligt vassare än vad brittiska kostymfilmer brukar vara. Det är troligtvis en av de sorgligaste filmer om ofullgången kärlek och brist på mod som har filmats. Anthony Hopkins kanske gör sin främsta roll som en strikt butler med känslorna innanför västen, en rolltolkning som krossar ens hjärta.

söndag 12 december 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #55 The Body & The Soul (1963).

I dagarna är det två år sedan Freddie Hubbard som kan ha varit tidernas främsta trumpetare gick bort. Det är läge att minnas denna stora musikant alltså och det finns få bättre ställen att börja på än med Freddie HubbardThe Body & The Soul från 1963.

The Body & The Soul är själva urtypen på de ambitiösa och orädda jazzalbum som spelades in under de första åren på sextiotalet. Det var då framtidens musik och lätt verkligen som det. Storslaget kreativa orkesterarrangemang möter här Hubbards mer orädda men som alltid lyriskt vackra trumpetblåsande. Ett möte som klickar mot alla odds (Hubbard hade även hjälp av en allstar - ensemble). Lyssna och njut.

lördag 11 december 2010

Biutiful.

Biutiful är en stor och viktig film men alldeles för lång för sitt eget bästa. Det känns tråkigt att gnälla på ett filmhantverk som bitvis är mästerligt men filmen liksom bara pågår och pågår tills man som åskådare nästan tappat intresset för Javier Bardems cancersjuka småfifflare i Barchelonas mer sunkiga kvarter. Några vackra vykortsbilder ifrån den katalanska huvudstaden blir det verkligen inte här. Istället får vi se en bortglömd europeisk verklighet med såväl andlig som materiel fattigdom, utsugning av dem svaga och utnyttjande av illegala flyktingar. I allt detta figurerar en huvudperson som kanske alltför sent inser att han är tvungen till bättring för att nå förlikning med sitt öde. En nästan religiös symbolik som hotar att tynga ner filmen men även ger den dess styrka.

torsdag 9 december 2010

Philip Roth gör det igen.

Att läsa den årliga romanen ifrån den i alla fall bakom tangentbordet extremt vitala Philip Roth är alltid en höjdpunkt. Årets bidrag Nemesis är ingen undantag och kan vara hans bästa bok sedan Konspirationen mot Amerika. Philip Roth är alltid som bäst när han återvänder till sin barndoms New Jersey och skriver historiska romaner ur ett perspektiv som präglas lika mycket av hans egna minnen som noggrann research.

I Nemesis är det en för mig okänd förödande polioepidemi sommaren 1944 som behandlas och dess effekt på en ung ungdomsledare med en utstakad framtid. Det utvecklar sig till en klassisk amerikansk tragedi om hur principer och skuldbeläggande kan ödelägga ett liv. Alltihopa skrivit med den exakthet och klarhet som bara kan komma ifrån mästarens penna.

onsdag 8 december 2010

Missa inte Melvin och Howard 14.05 på SVT1.

Det är läge att ladda videon för 14.05 i eftermiddag visar SVT1 Melvin och Howard. En sinnrik och osedvanligt smart dramakomedi från 1980 om en mjölkutkörare som påstår sig vara Howard Hughes arvinge. Sanningsgraden i den här historien som bygger på verkliga händelser kan diskuteras men det blir väldigt underhållande med precis den rätta lilla dosen av svärta.

tisdag 7 december 2010

Missa inte Lady från Shanghai 02.30 på SVT1 i natt.

02.30 i natt visar SVT1 Lady från Shanghai, det kanske främsta exemplet på Orson Welles geni om du frågar mig. Filmen från 1948 innehåller några av filmhistoriens mest läckert filmade scener, alltifrån det berömda spegelklimaxet till den snyggaste användningen av fiskar på film!

När Orson Welles inte trollar med bilkompositionerna tappar filmen fart och blir föråldrad men det kan man ha överseende med när man emellanåt ser ren genialitet på högvarv.

måndag 6 december 2010

Studio S trettio år.

I dagarna fyllde det legendariska avsnittet av TV-programmet Studio S där videovåldet diskuterades trettio år. Ett klassiskt TV-program om en uppblossande moralpanik som även påminner om ett förgånget och mer naivt Sverige. För att fira detta har det utmärkta DVD-bolag som tagit Studio S namn gett ut en lyxbox med programmet plus de censurerade filmerna som där diskuterades: http://www.studiosentertainment.se/studio-s-och-videovaldet. Men om det är för dyrt går det alltid bra att se Studio S om videovåldet gratis här nedan.


Förra veckans Kino handlade även det om videovåld och censur, både igår och idag. Lyssna här: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3051.

söndag 5 december 2010

Nu på bio.

Jag vet att jag tjatade om Cyrus redan i festivalrapportering men jag måste verkligen flagga lite mer för denna hysteriskt roliga komedi som i fredags gick upp på bio. Passa på att se den för jag misstänker att denna lilla pärla till film försvinner från repertoaren snabbt (dåligt med uppmärksamhet i media). Tillfällena då man kan sitta i en biosalong och verkligen skratta andan ur sig är för få för att tillåtas att missas.

lördag 4 december 2010

Missa inte Match Point 21.00 på SVT1.


Är Match Point som visas 21.00 i kväll på SVT1, Woody Allens bästa film? Mycket talar för att det här svartsynta dramat från 2005 om en uppkomling som finner sig splittrad mellan konformism och passion är Woodys främsta insats som regissör. Inte "rolig" alls men en fullkomligt konsekvent genomförd film på alla sätt. Också har Match Point en av filmhistoriens mest smärtsamma och logiska slutscener som krossar ens hjärta.

fredag 3 december 2010

Årets julmusik.


Snart är julen här och till den hör julmusik. Julalbum är en genre som man kan frossa i under december för att sedan helt glömma bort. Bland årets nytillskott märks popfantomerna i Saint Etienne som släpper julalbumet A glimpse of stocking. Skivan går bara att köpa på bandets webbsida: http://xmas-shop.saintetienne.com/a-glimpse-of-stocking-6-p.asp. Betalar du extra mycket kan du dessutom få din egen dedicerade julsång om jag har förstått det hela rätt.

Redan på 90-talet med den fenomenala singeln Saint Etienne – I Was Born On Christmas Day visade bandet att de hade en säregen känsla för melankolin i allt det julroliga och A glimpse of stocking gör ingen besviken. En massa nya (och sällsynta gamla) sånger i samma stil med covers på både Chris Rea och The Doors som grädde på moset. Kan man önska sig något mer till jul?

torsdag 2 december 2010

Den andra sidan av Muhammad Ali.

Muhammad Ali må vara en av det förra århundradets största idrottsmän och personligheter, fast det bör dock poängteras att han kanske inte alltid var så trevlig och ofta uppförde sig som den charmigare varianten av skolgårdsmobbaren. Den typ av person som har kul på andras bekostnad.

Det blev aldrig tydligare än i hans livslånga rivalitet (enbart skapad av Ali) med Joe Frazier ,en hygglig och hårt arbetande boxare som saknade Alis karisma, men troligtvis var en bättre boxare. Inför den legendariska matchen i Filippinerna 1976 som det gick en utmärkt dokumentär om på SVT i veckan (se den här: http://svtplay.se/t/129797/dox) kulminerade denna fejd med att de både boxarna nästan tog kål på varandra. Du kommer aldrig att beteckna boxning eller Muhammad Ali på samma sätt efter att ha sett The Thrilla in Manila.

tisdag 30 november 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #56 Turnstiles (1976).

Sätter man upp fingret i luften så känner man att den stora Billy Joel - hajpen är här vilken dag som helst. Denna väldigt duktiga och i vårat land sorgligt förbisedda artist är betydligt bättre är ryktet om menlösa mainstream - exerciser. Billy Joel gjorde under sina bästa år ambitiös och välarrangerad popmusik med helt genialiska melodier. Vad mer kan man begära?

De flesta av Billy Joels album är kanon men bäst är nog Turnstiles från 1976, släppt precis innan det stora genombrotten som skulle göra honom till en "viktig" artist i alla fall i hans hemland. Billy Joel – TURNSTILES inleds med ett magnifikt avsked till Los Angeles och slutar i Miami. Däremellan befinner sig albumet i New York, som skivan nog är en storslagen hyllning till (med en välbehövlig dos av melankoli). Har orkestral pianopop någonsin låtit bättre än här?

måndag 29 november 2010

Bästa festivalfilmen någonsin?

I år firade jag tioårsjubileum som besökare på Stockholms filmfestival. Antalet besök och starka filmupplevelser har väl varierat genom åren, det har säkert blivit över hundra filmer allt som allt. Den av festivalfilmerna som lever kvart mest i mitt minne är Bully som jag såg på festivalen 2001.

Larry Clarks (Kids) film vann bronshästen det året men gick aldrig upp på bio ,och tillhör de filmer som har glömts bort. Helt orättvist för det är ett mästerverk om ondska och tonåriga gruppmekanismer som går helt fel, filmat med en blandning av fascination och äckel som ger en sällsynt stark visuell effekt. Tematiken i Bully går igen i Brotherhood, den bästa filmen som jag såg på årets festival. En film som jag verkligen hoppas i alla fall får svensk DVD - distribution.

söndag 28 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 9. Sista helgen.

Nu är Stockholms filmfestival tyvärr slut för den här gången och här kommer snabbrecensioner av de filmer som jag sett i helgen.


Cyrus var verkligen en hysteriskt rolig skrattfest som snart dyker upp på den ordinarie biorepertoaren. Egentligen är det en vanlig John C. Reilly - komedi maskerad som en indiefilm. Väldigt kul blir det hursomhelst när en medelålders man hamnar i ett svartsjukedrama med sin nya kvinnas vuxna son. John C. Reilly är utan tvekan en av vår tids stora komiker.


Howl var en oortodox biopic om den unge Allen Ginsberg, och den rättegångstvist som följde på publiceringen av den dikt som gett filmen dess namn. Ginsbergs konstnärskap hamnar i fokus vilket känns trevligt. De animerade sekvenserna som illustrerar den omtvistade diktens innehåll är helt otroligt surrealistiska och är en upplevelse utöver det vanliga. Resten av filmen kan tyvärr inte leva upp till denna animationsfest och blir mer av en historielektion, fast en väldigt skickligt berättad sådan.

Night catches us var däremot inte överdrivet imponerande. En lovvärd och återhållsam berättelse ifrån det svart USA 1976 om svarta pantrars försök att undkomma det förflutna. Men det blev aldrig mer än småtrevligt allvar, glöden saknades.


Holy Rollers
var något så sällsynt som en chassid - thriller. Baserat på en sann historia berättar filmen om en grupp chassidiska judar som börjar smuggla knark från Europa. Thriller - momenten har man kanske sett förut, men skildringen av chassidenars egna lilla samhälle i New York var verkligen intressant och gav mersmak. Och så har Holy Rollers Jesse Eisenberg i huvudrollen som nog aldrig kommer att kunna fly undan rollen som Mark Zuckerberg i The social network. En socialt obekväm roll som även oavsiktligt (?) spökar här.

lördag 27 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 8. Magnetic Fields At The Movies.

Är Magnetic Fields kreativ kompass och låtskrivare Stephin Merrit ett geni med magiska krafter? Dokumentären Strange Powers om honom och hans orkester visar upp en väldigt privat och undanflyende person som inte verkar gilla att filmas, men med en förmåga att skapa musik utifrån nästan vilken genre som helst.

Magnetic Fields är dock ojämna. Jag minns en dödstråkig konsert med detta meshipster-band på Cirkus för några år sedan, samtidigt är deras senaste albumsläpp riktigt bra. De utvecklas ständigt. Det finns en diskrepans emellan stillhet och nerv som ibland ger explosivt bra resultat. Filmen är också som bäst när den koncentrerar sig på Stephin Merrits kreativa process och relation till de övriga i bandet. Det blir en musikdokumentär utan "roliga" anekdoter om dekadent levande. Det känns befriande.

fredag 26 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 7. LA & Lucas.



Ni som följer min blogg har nog märkt att jag har en förkärlek för filmer med Los Angeles - tema. Såg därför två stycken "back to back" på festivalen idag. Songs from the Nickel var en skakande dokumentär om invånarna i Los Angels slumområde Skid Rom som nu kanske håller på att gentrifieras. Många av de medverkande i filmen bodde på nedgångna hotell med billig hyra. Snäppet bättre än gatan och även naturligtvis en metafor för den mörka baksidan och förfallet av det en gång så välbärgade Kalifornien. Tacksamt nog urartade inte Songs from the Nickel i en misärorgie utan det fanns även utrymme för humor och värme, något som behövdes eftersom vissa scener var rätt jobbiga.

Fina LA-miljöer och tjusigt foto bjöd även Pete Smalls is dead på. En noir-pastisch med kanske inte så subtila (men roliga) hyllningar till Jack Nicholson, och med suveräna Peter Dinklage i huvudrollen. Precis som alltid tar han över varje filmruta han figurerar i, han har en förmåga att skapa stort skådespeleri med små medel. Underhållande och trevlig var filmen nästan hela vägen, men som så ofta med den här typen av filmmysterier tappar den fart på slutet, ibland kan en film bli för smart och ironiskt blinkande för sitt eget bästa.




Slutligen såg jag även dokumentären The People VS George Lucas om hur Star Wars -skaparen retat upp sin fanbas de senaste femton åren med dåliga filmer och försämrade "nya" versioner av den ursprungliga trilogin. Det blev en kul film om nörderiets besatthet men roligast var alla klipp ifrån tributfilmer, där fans skapar sina egna rymdäventyr. En mindre industri som verkar i skuggan av (men överträffar) produkterna ifrån George Lucas storbolags-verksamhet.

torsdag 25 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 6. Primtalens ensamhet.

Den italienska bestsellern The Solitude of prime numbers (på svenska Primtalens ensamhet) har blivit film och letar sig säkert upp på svenska biografer så småningom. Men något säger mig att boken (som jag inte har läst) är strået vassare än filmatiseringen .

Som film är The Solitude of prime numbers skickligt gjord rent hantverksmässigt men det lilla extra saknas. Det går för fort och man får aldrig något grepp om karaktärerna. Det går hela tiden att ana den litterära förlagen, vilket verkligen inte ska ses som något positivt. Det betyder inte att filmen är dålig. Det finns flera känslomässigt laddade scener men ofta blir det rätt slätstruket om ensamma själars jakt efter gemenskap.

onsdag 24 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 5. Krabba.

Festivalaktuella The Crab är ingen speciellt trevlig film. Snarare en djupt obekväm och misantropisk karraktärstudie om en misslyckad och nedgången akademiker med jättelika krabbliknande vanställda händer, vars handikapp även skapar fantasifoster i hans huvud. Trots detta är det ibland hysteriskt kul om man har humor som är lagd åt det svartsynta hållet. Men mest av allt är den här en väldigt sorglig historia med en socialt självdestruktiv huvudperson som är svår att tycka om. Den här typen av kompromisslösa filmer behövs dock, ju mindre mys desto mer substans. The Crab skriker efter att bli kult men förtjänar bättre än så!

tisdag 23 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 4. Blandad festivalkompott.



Roligast hittills på festivalen var Douchebag. En hysteriskt kul hipsterroadmovie, där två bröder ska leta reda på den enes gamla skolförälskelse, allt med en backdrop av sköna Kalifornien - miljöer. Jag hoppas verkligen att den här filmen tar sig ur festivalträsket och når en stor internationell publik. Douchebag är som Sideways fast både smartare och mer kul.


Lights Out vet jag däremot inte vad jag ska tycka om. Det är en fransk Gus Vant Sant - imitation om tonåringar som försvinner. Fotot är kristallklart vackert och slutscenen var en av de maffigaste på länge. Samtidigt känns filmen lite substanslös, men den stannar kvar i minnet.

Japanska Caterpillar var även den intressant. Främst i skildringen av den japanska hemmafronten under andra världskriget, där en kvinna får ta hand om sin krigsinvalidiserade man som av de andra byborna dyrkas som en krigsgud. Trist bara att det blev lite för mycket kramardrama och orgies i invalidsex.

Jag har även sett den pretentiöst usla Willam Vincent, men ju mindre som sägs om den filmen, desto bättre.

måndag 22 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 3. Film om film.

Det säkraste korten på festivalen brukar vara dokumentärer. Idag såg jag två om så vitt skilda företeelser som den franska nya vågen och amerikansk explortation - film.

Two in a wave beskrev hur vänskapen och samarbetet mellan Jean - Luc Godard och Francois Truffaut först förändrade filmhistorien men sedan förbyttes i fiendskap när de bådas olika personligheter och politiska förhållningsätt gled isär. Truffaut blev en tämligen konventionell regissör med en osedvanligt hög lägstanivå medan Godard kom att göra politisk experimentfilm som knappt går att titta på. Trots att Two in a wave var intressant så tycker jag nog att den kunde gått djupare in på de båda regissörernas relationer och rivalitet med varandra.

American Grindhouse var en mer rejäl historieskrivning av den amerikanska explortation - filmens historia med denna subgenres antydningar till sex & våld. En slags parallell filmhistoria som är underhållande och kommer ifrån och riktar sig till den amerikanska drömmens skabbigare undersida. Kvalitén på filmerna är dock tveksam, det räcker med att få se olika klipp, vilket dock blir kul i sig.

söndag 21 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 2. Vapen & våld.



Våldsamma filmer finns det gått om på festivalen och jag såg två "back to back" igår kväll. Brotherhood kan vara festivalens stora positiva överraskning. Ett fullödigt laddat drama där en invigningsrit till en studentförening går helt fel. Nerverna var på helspänn under hela filmen där grupptryck och stressmekanismer sattes under lupp. Brotherhood är ett utmärkt exempel på att man kan göra storartade filmer med mycket små medel.

The Killer Inside Me har jag en mer ambivalent inställning till. Michael Winterbottom gör aldrig några dåliga filmer, fotot är liksom "wow". Men den här Jim Thompson-filmatiseringen om en diabolisk sheriffs framfart i en Texas - håla på 50-talet får ändå drag av noir - pastisch över sig. Filmen är dessutom moraliskt tveksam med ett frossande i våld mot kvinnor som inte alltid känns motiverat. Casey Afflecks insats i huvudrollen är även den splittrad, gör han en briljant insats som en förvirrad man eller spelar han över å det grövsta?

Trots mina invändningar är The Killer Inside Me ändå en film som måste ses när den släpps direkt på DVD om några veckor.

lördag 20 november 2010

Rapport från Stockholms filmfestival: 1. Taxis & rullskridskor.



Inledde filmfestivalen med att se Beijing Taxi. En trevlig och kontemplativ dokumentär om taxichaufförer i Peking vid tiden för sommar - OS 2008. Om den här filmen dyker upp på TV, se den då för det är en kinesisk verklighet långt bortifrån alla schabloner som visas. Efter filmen såldes det merchandise, jag passade på att köpa en snygg Beijing Taxi-tröja. Är det här filmindustrins nya inkomstkälla?

Skateland var även den trevlig men kanske inte så mycket mer. Det blir högsta betyg för tidsmarkörerna ano 1982 men berättelsen om en ung man i limbo mellan tonårsliv och vuxenvärld har vi sett förut, här symboliskt representerat av ett rullskridskodiskotek på väg att läggas ned. Kanske främst en film för ungdomar men jag välkomnar försöket att skildra det tidiga 80-talet utan ironi.

torsdag 18 november 2010

Missa inte 2046 22.45 på SVT2 ikväll.

Missa inte Wong Kar-Wais stora tidshoppande epos 2046 från 2004 som visas 22.45 på SVT2 ikväll. Kanske inte en rakt igenom lyckad film men ändlöst vacker och bitterljuv som bara Wong Kar-Wais filmer kan vara. Det här pretentiösa mastodontprojektet vinner på att ses om men är bäst när det är som mest anspråkslöst.

tisdag 16 november 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #57 Tonight (2009).


Franz Ferdinand fick ordentligt på pälsen av kritikerna när de släppte sitt tredje "dansmusik" - inspirerade album Tonight 2009. Man kan fråga sig varför? Franz FerdinandTonight är ett alldeles utmärkt album som är minst lika bra som de två föregångarna. Kanske var en kritiker - backlash tvungen att hända då flera hade behov av att ta ner de tidigare så hyllade skottarna på jorden. Men låt inte det hindra er från att lyssna på Tonight. De så kallade danstendenserna är dessutom inte så framträdande, Franz Ferdiannd - soundet är intakt och lika svartsynt svängigt som vanligt.

söndag 14 november 2010

Mekanisk opera i underjorden.

Nästa vecka visas det mekanisk robotopera i en underjordiskt kärnreaktorhall vid KTH. Jag var där idag och tog en smygtitt på vad som kallas för Opera Mecatronica. Framförallt framträdandet från robotfågeln här ovan var imponerande. Det är häpnadsväckande hur man kan få maskiner att leva i takt med musiken och det är ett utmärkt sätt att återanvända ett gammalt bergrum på. Miljön förhöjer upplevelsen. Fram för mer utställningar och happenings i underjorden.

Läs mer om Opera Mecatronica här: http://www.operamecatronica.com/.

lördag 13 november 2010

Missa inte chansen att se den oklippta versionen av Heaven's Gate på stor duk nu på söndag.

16.00 på söndag visar Cinemateket i Stockholm den oklippta tre och en halv timme långa versionen av Heaven's Gate. Missa inte chansen att se en av världens bästa och mest vackert fotade filmer på stor duk, det bästa sättet att uppleva det här filmiska mästerverket på. Deer Hunter - regissören Michael Ciminos film blev filmhistoriens största flopp när den släpptes 1980 och fick filmbolaget United Artists att gå i konkurs. Idag framstår dock denna episka och förvånansvärt vänsterdrivna "westernfilm" om farmares krig mot rövarbaroner som slutpunkten på den amerikanska filmens storhetstid, och en storlaget sorglig fresk över det amerikanska klassamhällets uppkomst och grund. Synd bara att Michael Cimino inte kunde hålla budgeten och därmed aldrig mer fick chansen att göra filmer på sina egna villkor.

Läs mer här: http://www.sfi.se/sv/Cinemateket/Stad/Stockholm/?date=2010-11-14&title=Heaven%27s+Gate,+Michael+Cimino.

fredag 12 november 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #58 Hold This Ghost (2008).


Jag vet egentligen ingenting om den grupp som kallar sig för Musée Mécanique, mer än att de kommer från Portland, Oregon, har döpt sig efter ett museum för antika arkadmaskiner och så är deras debutalbum Hold This Ghost helt ljuvligt bra musik som passar för regniga novemberdagar. För det är just melankolin som ligger som grund för Musee MecaniqueHold This Ghost, men det är en melankoli som är varm och skänker tröst. Musée Mécanique har ett alldeles eget originellt sound med en drömsk karaktär, långt ifrån alla indieschabloner. Det är meditativ musik av en egensinnigt sällsam sort.

torsdag 11 november 2010

Mera Nisses Böcker.



Förlaget Nisses Böcker (där Nisse Larsson av uppenbara skäl är förläggare) är väl värt att spana in: http://www.nissesbocker.se/. Förlagets utgivning är helfestlig och det är Nisse Larsson som ser till att Ulf Lundkvists helt briljanta serie Assar ges ut kronologiskt i album med viss oregelbundenhet. En utgivning som i år togs upp igen efter en paus med Assar och Roy, och ännu fler Assar-album väntar runt hörnet.

måndag 8 november 2010

Missa inte Järnjätten 14.10 på SVT1.

14.10 på tisdag visar SVT1 den animerade filmen Järnjätten från 1999. En djupt humanistisk tecknad film där en fundersam pojke i 50-talets USA blir vän med en gigantisk jätterobot som är betydligt snällare än de syften han skapades för. Det finns dock de som vill pojkens nya kompis illa och han måste skydda sin stora kamrat inför en ofta fientlig omgivning. Järnjätten är barnfilm som även passar för vuxna utan att för den skull försöka plocka ironiska poänger, och själva "järnjätten" är hur cool som helst.

söndag 7 november 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #59 America The Beautiful (1968).

Den amerikanska arrangören, kompositören och vibrafonisten Gary McFarland borde ha blivit en stor stjärna och en portalfigur inom modern jazz, men istället dog han av en spetsad drink 1971 och är idag nästan bortglömd. Det är synd för Macfarland vars musik rörde sig i ett gränsland av jazz, pop och orkestral-musik var ett äkta amerikanskt geni med en förmåga till det oväntade. Hans karriär kom att bli varierande och det främsta beviset för hans storhet är det väldigt ambitiösa konceptalbumet America The Beautiful från 1968.

Gary McFarlandAmerica The Beautiful har undertiteln An Account of its Dissappearance och spelades in 1968 när Gary McFarland av förklarliga stjäl var väldigt pessimistisk över sitt lands framtid. Med utgångspunkt i miljöpolitiska essäer av Marya Mannes ville McFarland göra en instrumentalt tonsatt dikt. Det kanske låter pretentiöst men albumet vibrerar av liv och skaparkraft. Det blir ett stycke musik som både ligger i framkant och bjuder på sublim skönhet. Kanske sextiotalets bästa orkestrala svit?

lördag 6 november 2010

Guldkorn bland skräp.

Konsthallen Magasin 3 i Stockholm har just nu en utställning där det visas valda verk ifrån deras samling. En bra idé om man betänker det värdelösa i att köpa in konst som sedan inte visas. Men det mest är faktiskt skräp, vilket inte är så konstig om betänker att "revolutionerande" samtidskonst oftast är trist och fånig. Men viss finns det guldkorn bland alla pretentiösa inslag som gör att det kan vara värt att ta en tur till Frihamnen. Who told the chembermaid är exempelvis en alldeles lysande installation där ett flertal TV-apparater visar vad som händer i olika rum på ett hotell och Marcel van Eeeden blyertsteckningar är väldigt suggestiva. Läs mer här: http://www.magasin3.com/se/.

fredag 5 november 2010

Solitär Man.

Wall Street 2 har väl redan glömts bort och höstens stora insats ifrån Michael Douglas görs inte i den filmen utan i Solitary Man som smögs ut på DVD för några veckor sedan. Douglas gör där en slags inverterad variation på Gordon Gekko-figuren, även om rollgestalten i den här filmen är både slibbigare och har mer djup. Tänkvärt blir det i alla fall om en man vars dödshotande sjukdom får honom att behandla alla i omgivningen illa, men samtidigt ger honom en icke korrekt dos av livselixir.

Solitary Man kan även var den bästa sång som Neil Diamond någonsin har skrivit och den spelades även in av Johnny Cash på ålderns höst. De olika variationerna ger sångens text vitt skilda innebörder när den sjungs av en yngling, respektive en äldre man.

Neil DiamondSolitary Man - mono.

Johnny CashSolitary Man.

torsdag 4 november 2010

Inte bara bio tyvärr.



Filmkritikernestorn Nils Petter Sundgren är nu färdig med sina memoarer. Inte bara bio är både bra och "inte bra". Roligast är anekdoterna om alla stora filmpersonligheter som Sundgren träffat under årens lopp, liksom beskrivningarna av det avslappnat ljuva livet på filmfestivalerna innan kommersen tog över helt.

Men boken präglas även av ett visst slarv och hybris. Det är full med faktafel och upprepningar. Även om Nils Petter Sundgrens livsvisdom inte går att överskatta så blir det ibland lite patriarkalt med alla goda råd och självtillräcklighet. Och som han själv säger, har hans privatliv inte varit så spännande. Lyckat och trevligt, men därmed inte automatisk intressant att läsa om.

Nils Petter Sundgren är helt klart bäst när han koncentrerar sig på film och inte på sig själv. Det är fallet med hans utmärkta reportagebok Samtal i Hollywood från 1969, där han fångar en period i drömfabrikens historia som präglades av förändring och transit. Han samtalar med företrädare för både det gamla och "nya" Hollywood och det blir därmed ett dokument över inledningsfasen av den amerikanska filmens guldålder.

onsdag 3 november 2010

The Comeback Kid.

Resultaten av de amerikanska mellanårsvalen var väl inte oväntat något speciellt överdrivet kul, även om den republikanska segern nog inte ska överdrivas. Partiet kontrollerar faktiskt bara representanthuset och i några stora delstater vann de demokratiska guvernörskandidaterna. Roligast var att Jerry Brown nu åter är guvernör i allas våran favoritdelstat Kalifornien. Han var det senast 74-82 då han som politiskt underbarn tycktes vara framtiden i amerikansk politik (han försökte bli demokratisk presidentkandidat 76, 80 & 92). Då utmärkte sig Jerry Brown som en oortodox guvernör som vägrade bo i guvernörsbostaden och praktiserade zenbuddism.

Hans politiska karriär rymmer dock både en del smällar och nederlag men han har alltid kommit tillbaka, att han nu åter sitter på makten i Sacramento känns nog inte så konstigt för denna originella amerikanska politiker med nio liv. Något som han nu kan behöva då Kalifornien står på ruinens brant och det knappast finns några enkla lösningar på problemen i den delstat som en gång i tiden närmast var utopia.




tisdag 2 november 2010

Och så ännu en film ifrån Woody Allen.


Jag är ett stort fan av Woody Allen och tycker att hans filmer alltid är kul att se. Fast hans fyrtionde film eller så i ordningen, Du kommer möta en lång mörk främling hör inte till hans vassare rullar om man säger så. De känns som om Woody snabbt skrivit ett manus, återanvänt lite gamla kasserade idéer och flyttat hela sceninsättningen till London där finansiering finns.

Missförstå mig inte. Det här är en underhållande bagatell som dock skulle vunnit på att ha Woody Allen själv i rollistan. Företrädesvis i Anthony Hopkins roll, lika lite som Josh Brolin förmår denna utmärkta skådis att agera surrogat - Woody i en gubbsjuk roll med en äldre man som skaffar sig en yngre kvinna. Att rollbesätta en komedi med extremt seriösa och oftast inte överdrivet "roliga" dramaskådisar var ett missgrepp som jag hoppas Woody Allen inte gör igen.

måndag 1 november 2010

1900 - talets största svensk?

Det finns inte så mycket mer att säga om Henrik Berggrens monumentala Olof Palme-biografi Underbara dagar framför oss som sätter den största politikern (och kanske personen) vi någonsin har haft idet här landet i en historisk kontext än läs, läs, läs.

lördag 30 oktober 2010

Missa inte Ghost World 22.50 på SVT2,



22.50 i kväll visar SVT2 den mästerliga och tänkvärda filmen Ghost World från 2001. Filmen är baserad på ett seriealbum och är en av de första rakt igenom lyckade överföringarna mellan två populärkulturella medium som har en hel del gemensamt. Ghost World handlar om två brådmogna och udda tonårstjejer som är på kant med tillvaron, de blir bekanta med en äldre och kuffig man som saknar ett liv utanför sina hobbies. Deras vänskap utvecklar sig snabbt åt helt fel håll. Steve Buscemi gör sitt livs roll som den "vuxna nörden", en rolltolkning som befriande nog saknar alla ansatser till sentimentalitet.

fredag 29 oktober 2010

Det sociala nätverket.

The social network, "filmen om Facebook" är mycket mer än bara en skildring av hur den populära nättjänsten lite av en slump (samt med tur & skicklighet) erövrade världen, men även gav rättsprocesser om vem som var den rättmätiga grundaren. Mästerregissören David Finchers film utvecklar sig till en nästan episk tragedi där det unga datageniet/Facebook - VD:n Mark Zuckerberg trots den oerhörda revansch han tagit förblir en ensam och socialt handikappad gestalt.

Just skildringen av Zuckerberg är filmens stora styrka. Han befinner sig hela tiden utanför de gemenskaper som omger honom och han kan hur mycket han än försöker aldrig riktigt bli en i gänget. Någon speciellt trevlig person är inte Zuckerberg och det är där orsaken till hans ensamhet ligger, han liksom ständigt negligerar omgivningen och stöter kanske omedvetet bort folk. Något ensidigt hjälteporträtt blir därför inte The social network och filmen utvecklar sig till en storartad berättelse om priset för framgång och det mörker som ofta finns i kärnan av den amerikanska drömmen (och att vi får en initierad beskrivning av det hierarkiska livet vid Harvard är även det ett plus).

torsdag 28 oktober 2010

Henry Selick - festival på Kulturhuset i helgen!

I helgen anordnar Serieteket Henry Selick - festival på Kulturhusets Klarabiograf och det bästa av allt är att det är gratis. Henry Selcik är stop-motionanimatören som gjorde allas våran favorit mysjulmardröm The Nightmare before christmas, men personligen ser jag främst fram emot att äntlgien få se James and the giant peach, en film som aldrig gick på bio i Sverige. Läs mer här http://www.kulturhuset.stockholm.se/default.asp?id=1410&ptid=12253&Category=Serieteket.

onsdag 27 oktober 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #60 Sinatra & Strings (1962).



Av Frank Sinatras regelbundna arrangörer var Don Costa den som han alltför sällan nådde storhet tillsammans med. Faktum är att några av Frankies minst relevanta och oengagerade album, där han tolkar "contemporary material" ifrån åren 65-75 har Costa som den troliga boven i dramat. Undantaget som bekräftar regeln är dock deras första samarbete, Sinatra & Strings från 1962 som är en helt otroligt mäktig musikupplevelse. Frank SinatraSinatra & Strings är utan tvekan ett av de fem bästa album som Frank Sinatra någonsin spelade in, vilket säger en del om vilken mästerlig skiva det här är.

Precis som titeln antyder är det här ett album där Frank Sinatra backas upp av stråkar. Dessa är arrangerade med en precision som matchar Sinatras gudomliga röst, sällan har han sjungit bättre än här. Han töjer ut låtarna och hittar fram till ett melankoliskt djup i sångernas kärna. Bland annat i en lång och långsam Night & Day och en hypnotisk förtrollande version av Misty som överträffar alla andra versioner som har spelats in av denna eviga standard.

tisdag 26 oktober 2010

Somewhere.

Jag har visserligen alltid tycket att Sofia Coppola är en överskattad regissör som gör sökt djupa filmer med mer yta än substans, men hennes senaste film Somewhere tar nog priset i meningslös coolhet. Uppslaget är bra, en sliten skådis om bor på ökända retreaten Chateu Mamont i Los Angeles, tvingas ta hand om sin försummade dotter. Tyvärr blir filmen lika tom och poänglös som huvudpersonen. Det kanske var meningen men det går inte att engagera sig hans öde, det blir bara som en uppdaterad och sämre version av Lost in translation (som i sig inte var så bra heller).

måndag 25 oktober 2010

1984.

Om David Peaces omhuldade Red Riding - kvartett kanske är en aning överskattad (även om bok två och tre bitvis är väldigt bra) så är det ingen tvekan om att den brittiska "post-noir" författaren är ett litterärt geni. Ingenstans kommer det mer fram i ljuset än i hans stora roman GB84 från 2004, om den brittiska gruvarbetarstrejken 1984. Med en historisk exakthet och ett brutalt och svårgenomträngligt språk skildrar David Peace strejken som kanske för alltid begravde den brittiska socialismen ifrån båda sidor. Det är en tragedi som målas upp där Thatcher - regimen tog till alla medel för att krossa en stolt men även ibland maktfullkomlig facklig rörelse, David Peace moraliserar dock inte utan låter oss förstå att mänskliga tillkortakommanden parad med idealism ibland inte har en chans mot en cynisk maktapparat. Thatchers maktperiod kan ses som en slags demokratiskt vald fascism och sällan blir den mer tydligt än i den här mästerliga fresken om en mörk brytningstid.

fredag 22 oktober 2010

Fin/Fulkultur?

Det är sällsynt men ibland dyker det upp en svensk film som är bra, och inte bara bra för att den har gjorts i det här allt mer mediokra filmlandet. Till det som är vackert har biopremiär idag och har redan gett eko internationellt. Jag förstår verkligen det, för det är en mycket bra och laddad film om maktförhållanden, klass, mental ohälsa och ömsesidigt utnyttjande bland symfonikerna på Göteborgs konserthus.

Bilden ovan säger egentligen allt om vad filmen handlar om. En ung förortstjej grips av den klassiska musiken och lyckas med klassiskt "Tom Ripley" - driv få ett receptionsjobb på konserthuset. Hon ser det som ett inträde till en annan värld men inleder ett allt mer destruktivt förhållande med en medelålders dirigent, vilket får oanade konsekvenser för de båda. Mysgubben Samuel Fröler är en av årets filmelakingar som den dryga dirigenten, otrevligt charmig på ett beräknande sätt och så långt från alla snälla skärgårdsdoktorer som man kan komma.

torsdag 21 oktober 2010

100 album du inte visste att du behövde höra #61 I Just Dropped By To Say Hello (1963).

Alla John Coltrane-fans och obotliga romantiker älskar väl den store saxofonistens duetskiva med jazzsångaren Johnny Harmtan från 1963, utan tvekan en av världens bästa album. Gillar man den skivan så bör absolut även kolla upp Johnny Hartmans egna skiva I Just Dropped By To Say Hello som han släppte senare samma år. Albumet är ett utmärkt "sena nätter" - album där Johnny Hartmans mjuka och viskande röst firar stora triumfer med ett smakfullt komp bakom sig. Johnny Hartman – I Just Dropped By To Say Hello är så bra att man inte ens saknar Coltrane. Personligen anser jag att det är få sångare av den gamla skolan som matchar Frank Sinatra, den största av dem alla, men här kommer Johnny Hartman mycket nära Sinatras kapacitet att lägga in så mycket erfarenhet och smärta i tolkningar av vad som kan framstå som banala schlagers.

onsdag 20 oktober 2010

Nytt från The Bells.

Allas vår favorit-poporkester Belle & Sebastian är här med ett nytt album. Belle and SebastianWrite About Love är precis som man kan vänta sig av skottarna, svängigt, kompetent och bitvis ren och skär genialitet. Men visst, den underliggande "jag är instängd på mitt rum" - svärtan från de två första albumen som alla har saknat, infinner sig inte nu heller. Istället har vi fått ett popband som håller en osannolik hög standard, fast Stuart Murdochs underskattade soloutflykt (dock med B & S som komp) från förra året: God Help The Girl – God Help The Girl når den nya skivan inte riktigt upp till.

söndag 17 oktober 2010

Frankrikes skam.


De Gaulles heroism till trots så har fransmännen verkligen anledning att skämmas över sitt lands agerande under det andra världskriget. Främst då de franska myndigheternas hjälpande hand till tyskarna i förföljelsen av judarna. Det var franska poliser som samlade ihop de franska judarna i läger innan den slutliga färden till koncentrationslägren.

I gryningens timmar som nu går på bio skildras detta skamfyllda kapitel i den franska historien genom några judiska familjers öde sommaren 1942, när de plötslig samlades ihop och skickades iväg. Det är skickligt berättat och nog väl så smärtsamt realistiskt men kanske lite väl sentimentalt ibland. Det finns gränser för hur mycket man kan ta in av aningslösa barns öden, lite mer subtila grepp hade kanske behövts. Men det här är en viktigt film om ett av förintelsens faser som nog inte alla känner till. Filmen borde absolut visar på skolor exempelvis för den händelse som skildras får aldrig glömmas.