Vals med Bashir.

Den animerade israeliska filmen Waltz with Bashir om några israeliska soldaters upplevelser under Libanonkriget i början på 80 - talet är en (lite ojämn) milstolpe inom tecknad film. De drömska sekvenserna från ett skadskjutet Beirut nattetid, ger en effekt som få spelfilmer kan ge. De blir overkligt men samtidigt träffande om hur surrealistiskt ett krig kan vara (det samma kan sägas om filmens permissionssekvens, allt är som vanligt, förutom för soldaten).

Det var under det här kriget som Israel slutgiltigt började förlora sin själ och de unga soldaterna befinner sig ena stunden i vad som liknar en lägersemester för att sedan plötsligt hamna i skottlinjen. Invasionen kulminerade i massaker på palestinier utförda av kristna falangister, något israelerna inte stoppade. Det har förföljt de medverkande sedan dess och ger sordin på den här filmen om hur den enskilde ska bearbeta sin skuld.

Gomorra the book!

Har nu läst ut Gomorra, den bok som hela Sverige för tillfället läser (det är minst en i varje tunnelbanevagn). Naturligtvis är Roberto Savianos bok viktigt och skrämmande men jag har lite hyperkritik. En historisk kontext hade behövts. Känner man inte till camorran innan blir det lite svårt att hänga med. Bitvis är det svårt att förstå om det är platser, personer eller klaner Saviano skriver om.

Bättre redigering hade alltså inte skadat och vissa kapitel haltar lite ur stilistik synpunkt, det blir svårläst emellanåt. Men det är ingenting som förmörkar bilden av att det här är en av 2000 - talets viktigaste böcker. Den visar hur kriminaliteten kontrollerar en hel landsända och finns i jorden och blodomloppet. Människor är så vana vid det att de inte kan göra något och för många blir camorran det naturliga sättet att göra karriär. Det mest tragiska är att det här tillåts att ske mitt i Europa. Sällan har en statsmakt svikit så uppenbart!

Inget mirakel till film.

Med tanke på hur många amerikaner som är troende är det märkligt att så filmer och TV-serier handlar om kristna människor. Lika bra det tycker jag, efter att ha sett den av förklarliga skäl direkt på DVD släppta Miraklet med Henry Pool. En dödsjuk man flytter in i ett villaområde för att sakta tyna bort, men en fuktfläck på fasaden liknar visst Jesus. Snart valfärdar folk till hans hus där fläcken utför mirakel och botar sjukdomar

Jag vet om den här filmens intentioner är att locka folk till kristendomen eller nå ett den religiösa marknadsgruppen. Hursomhelst är det en av de tristaste filmer jag sett på länge. Intresseveckande i exakt tio minuter. Dock intressant till sin form. Kristen propaganda förklätt till vanlig amerikansk indiefilm. Ett oroande subtilt sätt att sprida sitt budskap.

Var är Sniff?

En polsk muminteveserie från 70-talet har restaurerats och går på bio med titeln Mumintrollens farliga midsommar. För alla muminfans är det julafton med välarbetade animationer av papp och tyg. Barnen i biosalongen tappade dock koncentrationen efter halva filmen. Kanske var den för lång och långam. Barnprogram åldras även de och det är möjligt att den gjort sig bäst som kvartslånga avsnitt på TV.

Är man äldre och har vuxit upp med mumintrollen blir det istället en skön nostalgitripp till de muminprogram man såg på TV som liten. Jag saknar dock min favoritkaraktär Sniff. Han skymtade förbi i en kort sekvens i början men försvann sedan. Mycket märkligt!

Två bra filmer på TV i kväll!

SVT visar två bra filmer nästan efter varandra i kväll. 21.05 börjar The upside of anger från 2005. Det bästa Kevin Costner gjort på åratal där han spelar den "nya" mannen i en skild kvinnas familj. Trevligt med en film som för en gång inte skildrar villamedelklassen som helt dysfunktionell.

23.20 är det dags för klassikern Alla kungens män från 1949. Inspirerad av den kontroversiella guvernören Huey Long i Louisiana på 30-talet berättar den om hur politisk idealism övergår i korruption. Kanske lite dramaturgiskt föråldrad men ändå ett måste (och ljusår bättre än den onödiga nyinspelning som kom för några år sedan).

Kriminella djur!

Läser i SVD att en schimpans i Connecticut nästan dödat en kvinna och anfallit polisen (som därför sköt ihjäl apan). I Metro står det om en gris som orsakat en lägenhetsbrand i Östersund. Är det här början på djurens hämnd, ett symptom för krisen eller helt enkelt ett varnande exempel för alla som vill skaffa udda husdjur?

Undvik regnet i Provence!

I morgon har Det regnar alltid i Provence biopremiär. Det är en film ni inte behöver gå och se. Regissören Agnes Jaouis tidigare filmer I andras ögon och Se mig var intelligenta och underfundiga. Det regnar alltid i Provence är däremot fransk film när den är som sämst. Det är pratigt och tråkigt. En massa personer samlas på landet och man orkar liksom inte bry sig. Ett riktigt sömnpiller helt enkelt!

Stiliserat skräp!

Såg just Shoot em up. En extremt våldsam film som försökte sätta rekord i antalet "shoot outs" man kan pressa in under en och en halv timme. Regissören visste dock hur man gör en film om man säger så. Fantastiskt kameraarbete och gått om cinematografiska infall, gjorde att den höll nästan ända fram. Att se Cliwe Owen bli jagad av en galen Paul Giamatti har sina poänger, men till slut tröttnar man på en film som låter vapenfeteschism vara substitut för handling.

The Wrestler.

Tja, vad ska man säg om 2000 - talets motsvarighet till Rocky, förutom att den kommer få machomän att gråta och som man säger gå hem i stugorna. The Wrestlers styrka är just wrestlingen. Vi får en osminkad skildring av en hård subkultur som sakta förgör sina utövare. Den vänskap som finns brottarna emellan är samtidigt fin och rörande.

Men det är kanske det som är filmens problem, det blir för gulligt. Speciellt i andra halvan då den spårar ur i det värsta sentimentala melodramet. Underhållande kanske men fruktansvärt konventionellt. Jag tycker även av Mickey Rourkes gestaltning av Randy är mer fysiskt trovärdig än ett genomborrande personporträtt. Vi får väl se hur länge hans "comeback" håller i sig. Risken är att han får ägna de närmaste åren åt allt sämre uppföljare till den här välgjorda men ändå inte speciellt uppseendeveckande filmen.

Fotnot: Det är inte bara Mickey Rourke är tillbaka här. Även regissören Darren Aronfsky räddar sin karriär. Hans förra film The Fountain är en av de sämsta filmer som gjorts och såg ut som ett trist slut för en mycket lovande filmmakare, men han reste sig från det fiaskot snabbt!

Istället för melodifestivalen, Neil Young.

Då resten av landet satt och tittade på melodifestivalen valde jag att se konsertfilmen Rust never sleeps från 1979. En turné där Neil Young återföddes som en ogripbar kompromisslös artist och för alltid krossade bilden av sig själv som hippietrubadur. Rust never sleeps måste vara en av de bättre konsertfilmerna som gjorts. Till saken hör inte bara att Neil Young & Crazy Horse är i toppform utan att själva showen var starkt visuell. Högtalare och mikrofoner är gigantiska och musikerna ser ut som pyttemänniskor framför dem. Roadisarna var dessutom klädda som sandfolket i Star wars, fast Neil Young gav dem namnet "Roadeyes".

Neil Young har nog sällan spelat så bra musik än han gjorde på den här turnén En mängd bra nya låtar skrevs och hamnade på det mästerliga albumet Rust never sleeps 1979. Det följdes upp av den lika vassa Live rust samma år där gamla favoriter fick nytt liv.

Joh Coltrane X 2.

Det är kul då skivbolag göre fel. Då John Coltranes album Ascension skulle släppas 1966 skickades av misstag fel master i väg till fabriken. John Coltrane hade under samma session 1965 gjort ungefär två lika långa tagningar av titelspåret men det var tagning 1 har föredrog. Skivbolaget Impulses chef Bob Thiele som visste hur noga deras husstjärna var med kvalité ändrade sedan så att tagning 1 ersatte tagning 2 men albumfordralen och skivnumret var det samma. Alltså kom det finnas två versioner av Ascension ute i skivbutikerna och det blev en sport för jazzdiggare att hitta version 2 (som var tagning 1). Det enda som avslöjade vilken som var vilken var meddelandet "Edition 2" på version 2.

På CD ligger de både versionerna efter varandra i den ordning de spelades in, vilket resulterar i att det känns som Acension aldrig tar slut. Det blir dubbel upplaga där de båda tagningarna starkt skiljer sig åt men ändå växer ihop till en slags gigantisk symfoni. Coltrane utökade här sin kvartett till ett elvamannaband med bland andra Freddie Hubbard, Pharoah Sanders och Archie Sheep som då var unga och heta. Resultatet blev en storbandsmusik som man aldrig hört maken till (även om det finns kopplingar till Coltranes tidigare experiment med stor orkester på Afric/brass från 1961). Musikerna fick instruktioner att spela fritt och alla blåser verkligen på samtidigt som Coltranes ordinarie grupp håller allt samman.

Acsension var starkt kontroversiell då den släpptes med ett enda fyrtio minuter långt stycke och fick vissa att undra om Coltrane hade tappat allt sans och vett. Albumet signalerade att John Coltrane inte skulle komma att göra karbonkopior av storsäljaren A love supreme, fortsätta att spela in fina versioner av standards eller samarbeta med vördade jazzikoner. Som alltid med med Coltrane var det ständig utveckling som gällde. Han vägrade att se tillbaka.

Där kritikerna då hörde oväsen hör man idag bara fantastisk musik och ett av hans bästa album (vilket säger en del då i praktiken samtliga skivor han gjorde är mästerverk). Visst, det här är en skiva man kan sätta på för att störa granarna men det svänger och då samtliga musiker kommer loss blir det oerhört explosivt. Alla bjuder dessutom på fina solon vilket gör det till ett album att spela om och om igen. Coltranes sinne för melodi ligger dessutom som alltid i bakgrunden för allt han gjorde och gör att det inte spårar ur i frijazz. Istället blir det tidlös musik från i går som lika väl kunde ha spelats in i framtiden.

Spotting av Pink Floyd - grisen.

Pink Floyd - grisen dyker upp lite överallt. Bland annat i den överskattade framtidsdyspotin Children of men från 2007. En intressant premiss utvecklades tyvärr till en tråkig actionfilm. Men en scen var värd biobiljetten. En gris hänger i luften som om det vore det mest självklara i världen. Clive Owen rör inte en min!

Redacted.

Missade den här filmen då den gick på bio i våras. Lite märkligt kanske då Brian De Palma är en av mina absoluat favoritregissörer och Irakrigsdramat Redacted är hans bästa film på åratal (kanske den bästa sedan Carlitos way). De Palma går här tillbaka till sina rötter inom undergroundfilmen på 60 - talet där handkameran går före visuella trollnummer, och gör en film utanför Hollywood som saknar stjärnor. Kanske är det därför Redacted kan vara den mest realistiska Irakkrigsfilmen hittills. Frustration och idioti men framförallt ren och skär ondska får en grupp soldater att begå en gruppvåldtäkt som slutar med ett massmord. Det hela bygger på en verklig händelse vilket gör filmen extra drabbande. Det mesta känns dokumentärt och De Palma undviker de flesta krigsfilmklyschor i en otäck men viktig film, som få andra pekar den på krigets vanvett.

En vy från utsidan.

Titeln på den här biografin om historiens mest begåvad fransman är i alla fall väl vald. Omslaget är supercoolt men som läsare kommer man aldrig in på insidan av den mångbottnade man vars musik förenade kitsch med djup (och ständigt strävade efter att vara nyskapande och "up to date"). Fast visst, Serge Gainsbourgs liv är otroligt och en berättelsen om underdogen som överkommer sin blyghet och inte alltför fagra utseende (och var musikaliskt aktiv och framgångsrik enda in i döden). Även om en analfabet skulle skriva en bok om honom skulle det bli trevlig läsning.

Fast Alan Claysons besserwisseriga stil och tendens att gå ifrån ämnet stör mig (vad har Gary Glitter och James Taylor i bok om Serge Gainsbourg att göra). Dessutom är han lite väl gnällig, det är väl bra att man som biograf är kritisk men subjektet är en person som i sin musik i princip aldrig gjorde bort sig. Fast det finns andra biografier om Serge Gainsbourg har jag hört, de är säkert bättre och gör honom nog mer rättvisa!

Fotnot: Bokens titel View from the exterior är en översättning av Vu de l'extérieur. Titeln på en av Serge Gainsbourgs bästa album (och låtar). Ett bortglömt mästerverk som floppade vid releasen 1973 och gör en glad att man inte kan franska (Serge sjunger visst om analsex och pruttar bland annat, men som icke franskkunnig hör man bara ljuvliga melodier).

Det var SOUL på Berns igår.

Min lillebror hade den stora vänligheten att fixa in mig gratis på Marlena Shaws konsert på Berns igår. Men konserten var av sådan klass att jag gärna betalt. Ms Shaw (känd för gamla 60/70 - tals "hits" som Wade in the water & Feel like making love) behövde käpp för att ta sig upp scenen och klagade i början på hur gammal och trött hon var. Hennes scensnack påminde dessutom ett tag allt för mycket om klichébilden av en soulartist med de bästa åren bakom sig (mycket surrande om det viktiga med LOOVE).

Det släppte dock då Marlena fick upp farten, med hjälp av ett förvånansvärt inspirerat kompband. Det blev ett soul - ös som inte låter sig fångas bakom ord som nostalgi. Snarare bekräftades bilden av att det här är musik som aldrig kommer att åldras. Lika fräsch nu som den var då den gjordes. Att se Marlena Shaw få upp groovet och förlora sig i musiken var en av årets konserthöjdpunkter.

Beyond the sea (hur fel blir rätt).

Såg filmen om Bobby Darin, Beyond the sea på TV tidigare i kväll. En inte helt lyckad film som precis som många andra biopics snabbspolar sig igenom en känd persons liv och bara skrapar på ytan av en mångbottnad personlighet. Regissören Kevin Spacey gav sig själv huvudrollen trots att han är minst femton år för gammal för den. Att se en medelålders Spacey spela en Darin i tjugoårsåldern har stark kalkonvarning. Det hjälper inte att Spacey blandar ihop fakta med fantasi (och lättsamma musikalnummer) mitt i en historia om en rätt tragisk man.

Men filmen tog sig. Kevin Spaceys gestaltning av en äldre och bitter Bobby Darin som tiden sprungit ifrån och inte förstår, kan vara det bästa han gjort på den sidan milleniumskiftet. Filmens räddning blev annars nattklubbsscenerna. Bland de bästa jag sätt på film. Att se Spacey gå helt upp i musiken och svänga loss tog en tillbaka till en svunnen tid (och slutscenen där kameran sakta zoomar ut en ensam Bobby Darin stående på estraden är värd ett eget blogginlägg). Ett plus dessutom för kreativa eftertexter med stark retrokänsla.

Missa inte The human stain på SVT1 i kväll!

Klockan 23.10 i kväll visas The human stain från 2003 på SVT1. En riktigt lyckad filmatisering av Philip Roths mästerliga roman (med den svenska titeln Skamfläcken). Anthony Hopkins briljerar som en collegeprofessor vars livslögn hinner ikapp honom på ålderns höst. Nyanserat skådespeleri av bästa sort trots att Hopkins egentligen är helt fel i rollen (ni får se själva).

Missade ni Ingemar Johanssondokumentären igår.

SVT sände igår Tom Alands fina Ingemar Johanssondokumentär i repris. En trevlig hyllning till en av världens mest kända svenskar. Man kan dock fråga sig var kritiken fanns. Var verkligen Ingemar Johansson alltid den genomhyggliga helyllekille han framställdes som. Som alla andra måste han ha tappat masken ibland (tillexempel efter förlusten av världsmästartiteln eller då tiden i rampljuset var över). Dokumentärbilderna från boxningsringen var i alla fall fantastiska. Vilka höll i kameran, bildkvalitén var oslagbar och fullt i klass med klassiska boxningsfilmer som Tjuren från Bronx.

Smart people.

Smart people smögs ut på DVD utan någon större uppmärksamhet för ett par månader sen. Synd, för det var en av förra årets bättre amerikanska indipendentfilmer. Som titeln antyder handlar det om intelligenta personer, men de blir inte lyckligare för det. Den här tänkvärda och roliga filmen har hög igenkännesfaktor då den visar hur uppfattningen om ens egen förträfflighet kan gör relationen till andra människor komplicerad (och ibland omöjlig). En "feel bad" film som sakta blir "feel good" utan att det känns krystat!

Världens kanske mest underskattade skådis Dennis Quaid spelar en skäggig och grinig universitetslärare i litteratur med bravur (dessutom får hans komiska talang utrymme här) och Thomas Hayden Church är som vanligt briljant som lärarens misslyckade bror (med en härlig mustasch som kan bli klassisk). Överhuvudtaget innehåller filmen mycket fina och realistiska personporträtt som man sällan ser på film. Bland annat Ellen Page (från Juno) gör en tragisk rolltolkning som en brådmogen och alldeles för smart tonåring som visar att hon inte är en dagslända, utan att vi nog kan förvänta oss flera bra filmer med henne.

Pride & glory.

Bioaktuella polisfilmen Pride & glory är kanske inte en av världens mest originella filmer. Den är fylld av klyschor och påminner starkt om andra filmer som behandlar poliskorruption i New York (speciellt de regisserade av Sidney Lumet). Dock är filmen riktigt bra. Ibland känns det skönt att se ett hederligt gammaldags filmhantverk och spänningen är på topp. Miljöerna är fina och skådisarna är utmärkta. Bäst är John Voight som en gammal polispatriark, vilken pondus. Scenen där han tvingas inse att korruptionen tagit sig in i hans egen familj kan läggas till listan av oförglömliga filmscener.

The given day.

Det tog ett tag att plöja Dennis Lehanes 700 - sidiga epos The given day (Ett land i gryningen på svenska). Men det var det värt. The given day är på alla sätt en stor roman. Stor i sitt omfång och sina ambitioner. Boken utspelar sig i Boston i i slutet av 1910 - talet och och rymmer ett massivt persongalleri. Det svårt att inte bli imponerad av Lehanes research. Boken inleds med ett utbrott av spanska sjukan och slutar med de kravaller som följde på en polisstrejk. Allt beskrivit in i minsta detalj. Det känns verkligen som man är i Boston ca 1919. Ett bättre betyg kan knappast en historisk roman få.

Just den historiska exaktheten gör att man kan bortse från vissa enkla melodramiska poänger i handlingen som kretsar kring polisen Danny och hans svarta vän Luther. Deras vänskap löper som en röd tråd genom berättelsen och utgör ett hopp i en intolerant omvärld. The given day är ingen spänningsroman utan behandlar mer teman som familjeband, moral och inte minst politik. Det är lätt att glömma att det fanns kraftigt radikala strömningar i USA under den här tiden vilka slogs ned hårt av makten. Danny blir en ledargestalt i Bostons polisers kamp för drägliga förhållanden som ställer honom i motsatsförhållande till sin familj. Det personliga valet är viktigt för Lehane, som även ställer frågor om självuppoffringar för det gemensammas bästa. Det är ett nytt steg för Dennis Lehane som här slutligen tar steget från en stor thrillerförfattare till en stor författare oavsett genre.